Göteborgsposten – 7 november 1866, sida 1

dag. Richard Ravensbird, som något senare på aftonen stod i slottsporten, njöt af månskenet. Framför honom låg den jemna, gröna slätten, och utanför denna låg hafvet, nästan lika jemnt och lugnt. Der han stod, kunde han emellertid blott sed en afslagna hafsutan, icke vågorna under den branta kusten. Till höger lågo de spridda villorna; längre bort byn med dess ljussken; nära midtemot honom låg den gamla kapellruinen med sina tomma fönsteröpyningar och murgrönklädda murar, här och der brutna, spöklika och mystiska i månens strålar. Mr Richard Ravensbird betraktade scenen tills han blifvit mätt derpå, och gick derpå öfver vägen och slätten samt vidare in i ruinerna. Der var en öppning i hvardera ändan af byggnaden, tjenande till dörr, så att man kunde gå tvärs igenom byggnaden. Gräs växte här och der; grafstenarne, ännu skönjbara, betäckte, kalla och gråa, qvarlefvorna af dem, som i århundraden varit stoft. Stycken af marmorgolfvet funnos ännu qvar, och spår af nicher och miniaturaitaren, egendomliga för romersk-katolska kyrkor. funnos äfven. Sådane reliker hade ingen lockelse för Richard Ravensbird, och han lemnade ruinerna samt gick till kanten af klipporna. Dessa voro hir icke synnerligt höga och långt ifrån fruktansvärda, och mr Ravensbird blickade ned på den remsa af land som utgjorde stranden. Denna var mycket trång här, och vid flodtiden under omkring två timmar betäckt med vatten, då den naturligtvis icke kunde passeras. På de öfriga tiderna af lygnet vandrade här kustvakter — en varning för smugglare. Dessa kustvakter hade hvardera sitt bestämda stycke