Göteborgsposten – 7 november 1866, sida 1

—— W —ä—f—a: der jag nu bor i staden är ett sånginstitut öfver mig. Jag uthärdar ej dermed. En fjerde gick betänksamt på Norrbro för att få aptit. Må, du vet bestämdt något nytt, det ser jag på dig: — Ja, sade han och blickade mot höjden, det nya tjenstefolket som jag har fått skall bestämdt ådraga mig gallstenskolik genom sin liknöjdhet för mina anspråkslösa sordringar. Men i allt detta såg jag ej det ringaste stoff till någon pikant korrespondens. Andtligen begaf jag mig in på Catå De la Croix. Der träffas hvarje ettermiddag en nätt samling originaler, eller sådana som äro på god väg att blifva det. I det beqvämaste soskhörnet satt hr X. inbäddad i tidningar. Han representerar det ofelbara omdömet inom det menskliga vetandet allas zoner. Han är för resten mycket beskedlig, men än mera envis. Han vinkade mig till sig. Jag ser tydligt på er, sade han förnämt, att ni icke har ringaste kunskap om dagens märkligaste händelse. — Nej, jag vet gudnås ingenting, svarade jag, glad att ha träffat mannen som visste något. Jo, ser herren, dessa Skandinaver, som borde utan vidare förskoning afrättas, äro i tärd med att tillvägabringa en allians mellan Sverige och Preussen. — Vore det så illa lör oss, invände jag, då Preussen numera är den krattfullaste monarkien i Europa? Äfven ni, hr X., har ju så ofta försäkrat, och senast under sista danska kriget, att just Norra Tyskland är Sveriges naturligaste bunds törvandt: — JJa visserligen, det står jag också för; men ett är detta, och ett annat en allians. En sådan är alldeles för tidig. Den rätta tiden spelar en vigtig roll i politiken, och jag — han lade en viss vigt på det lilla ordet — anser denna tidpunkt ännu icke vara inne. Kan man med någon sannolikhet beräkna, när den skall inträffa? frågade jag. Ja, ganska lätt. Vi skola törst utveckla våra materiella tillgångar och vår högre odling, vi skola bli stacka i försvarsväg, vi skola förvandla oss till... till... en igelkott, försedd med en förfärlig massa af spjut och sjelfskjutande tändnålsgevär. Då kunna vi sjelfva fritt välja vår politik och våra allianser. Vi skola då återigen kunna diktera lagar för Europa. — Det vore tusan, yttrade jag, medan han hemtade andan, men innan vi förvandlats till den der igelkotten, huru skola vi under tiden skicka oss? — Derom, svarade han högtidligt mystisk, vill Jag ännu icke yttra mig. Jag förråder ej mina planer i otid; men Sverige har alltid mig att påräkna när det gäller. — Han foreföll mig en smula förryckt i sia snblima egenkärlek, men sådant är hans skaplynne. I sammanhang med detta rykte om en svensk-preussisk allians står en ragu på anka, som nyligen serverats i en mängd tidningar och som törtärts af alla händelsehungriga med stor aptit. Det berättas nemligen, att t. d. danske utrikesministern baron Blixen-Finecke, som är godsherre både i Sverige och i Danmark, men sedan någon tid är bosatt på Nydala i Småland, gjort flitiga resor mellan Berlin och Sverige, såsom förtrolig underhandlare med grefve Bismarck. Man har sammanstält detta rykte med den omständigheten, att baron Blixen-Finecke, som är en passionerad jägare, deltagit i kung Carls jagtresor i höst. Pill och med den ofvannämnoe hr X. har dergenom fått i sitt hutvud, att baron BlixenFinecke är designerad till grefve Manderströms efterträdare, utan att vidare reflektera ill den förres antecedentia och hans politiska eesterrättlighet, samt tanken på huru en konselj för öfrigt skulle konstrueras i hvilken han insår som utrikesminister. Men man tryckes al orist på händelser att tala om, och när någon sådan, ju otroligare desto bättre, kastas fram, å tros den, eller så talar man åtminstone om len. Slutligen förklarar baron Blixen-Finecke ett telegram till danska Fedrelandet, att jan ej på sommaren eller hösten varit i Tyskand; man blir nu förvånad, lägger fingret på