Göteborgsposten – 6 november 1866, sida 2

bildar dess naturliga gräns. Ryssland måste komma sjelf i besittning af Karpaterna af saamma skäl, som förmådde Frankrike att sätta sin fot på de Cottiska Alperna. Vi behötva endast antyda, hvad intrycks det skulle göra här i landet, om en rysk tidning började tala om att Ryssland är bestämdt att komma i besittning af en svensk provins, för att man skall kunna inse, huru wienerhotvet måste uppfatta saken. Moskwa Tidning!, organ för det militara och ultra-nationala partiet inom ryska regeringer säger äfven: 1) : Österrikiskt-preussiska krigets utgång är till skada or Ryssland. Med tiden skola orsaker till oenigher mellan Ryssland och Preussen, nu en makt om ho millioner, icke komma att saknas. Båda staterna skola utveckla sina flottor inom Östersjöns bagränsade vatten, som snart skall vara trångt för de... Så länge Osterrike stod i spetsen för tyska förbundet och var wullräckligt starkt att kunna idka en sjelfständig politik, kunde det såsom en konservativ makt icke hafva någon tvist med ryska regeringen. Alla dess intressen gingo i vestlig riktning; men nu är det förändradt, och Österrike kan under vissa förhållanden bli ett verktyg i do främmande makters händer, som äro fientliga mot danna (ryska) regering. Redan nu börja statsmän, hvilka äro notoriskt fientliga mot Ryssland, spela en framstående roll vid det österrikiska bofvet och möjligen skola de indraga det i handlingar, hvilkas ändamål är Rysslands försvagaude. Dortill komma de inre frågorna i Österrike, hvilka, oaktadt dess statsmäns ifriga försök att lösa dem på et tillfredsställande sätt, förblifva lika hopplöst förvrirade som alltid. Det enda de gjort är, att de bevisat omöjligheten af att bilda en stat utom på national basis. Hvarken Slavonier eller Magyarer skola nöja sig med tyskarnos öfvervälde i Österrike, under det att de senare, såsom man lätt kan förutse, skola spjerna emot att underkasta sig dem, som de så länge varit vana att beherrska. Enligt vårt förmenande skola tyskarne i Ostorrike icke dröja länge med att skilja sig från kejsardömet och förena sig med Preussen. Hvad skola slavonierna göra i en sådan händelse? Det är tydligt att de skola söka efter ett slavoniskt stöd — neml. Ryssland. Och dertill fogade ryssarne den förklaring, att valla slaver utgå från samma stam och förenade genom det nationala broderskapets band. Häremot hatva polackarne och en del czecker på det bestämdaste protesterat, emedan de ej vilja veta af att den bildade polska racen skulle vara broderligt förenad med den råa och obildade ryska. Ruthenierna och polackarne äro derför i Galizien hvarandras antipoder. Österrikiska regeringen, som härat slöt, att hon snart nog kunde ha en nationalitetstvist i sin gränsprovins på halsen, i hvilken tvist obestridligen Ryssland förr eller senare skulle komma att blanda sig, bestämde sig för att understödja den polska befolkningen gentemot den rutheniska och i den hemta stöd mot Ryssland. I öfverensstämmelse härmed blef grefve Goluckowski, ifrig polack och Rysslands antagonist, utsedd will guvernör i Galizien. Furst Czartoryski har från Wien inbjudits att slå sig ned i Galirien. Vid sin afresa från Frankrike uppvaktade han kejsar Napoleon i Biarritz och skall af honom erhållit i uppdrag att tacka kejsar Frans Josef, derför att denne tagit initiativet i den polska frågan. Detta är å wienerhofvets sida gensvar på de ryska pressorganernas och kanske äfven medelbarligen myndigheternas angrepp på Osterrike. Men i atseende på Polen tål Ryssland intet, det briugas vid blotta ljudet af detta ord i nervskakning — och skall göra allt, för att stäfja Österrikes håg att äter uppröra denna sak. Tydligtvis skall det göra allt hvad det möjligen kan, för att vinna Preussens medverkan eller understöd för sina planers utförande i detta fall. Det vet man mycket väl i Frankrike, der man just at denna anledning bjuder upp alla kratter, för att komma bestämdt under fund med hvilket val Preussen skall taga. Antagligen i denna spörjande afsigt och tör att bli officiöst vederlagd, har en at de transka regeringsorganerna, La Presse, som numera är tör en transk-österrikisk allians, i en artikel framkommit med följande upplysningar, hvilka helt säkert skola väcka en del uppseende. Alliansen mellan Preussen och Ryssland är en fait accompli. Det är ej längre fråga om det ständiga utbytet af goda tjenster, hvilket sedan 1863 visat sig genom utlomningskonventionen, denna permanenta medbrottslighet som ännu i går lät (den ryska organen) Le Nord säga, att Preussen är Rysslands traditionele allierade; det är snarare fråga om verkliga förpligtelser, hvilka ingåtts för ett specielt ändamål och med ussigt atill bestämda eventualiteter. Den tanken, att återställa och närmare åtdraga redan gamla band, härflöt från de samtal, som general Manteuffel, hvilken först blef mycket kallt emottagen, hade i Petersburg med ledarne för de olika partier, som täfla med hvarandra om czarens gunst. Denna tanke blef i Berlin med glädje upptagen, ifrigt utvecklad och verksamt fullföljd. Den kom i Petersburg, der den nästan framkallat en ministerkris, ej utan motstridighet till välde. Anhängarne af legitimiteten och rätten med Guds nåde voro af den mening, att ryska hofvet ej kan uppgifva sina traditioner och principer, genom att godkänna detroniseringen af flera i afeeende på ålder och berömdhet huset Hohenzollern öfverlägsna kongl. familjer. Emellertid har det parti, hvars själ, om än icke dess synbara öfverbufvud, hr Miliuten är, och hvars doktriner utgöra en blandning af politisk fanatism och religiös illumination, lör hvilken det ryska rikets utvidgning mera är en tros-, än en fosterlandsfråga, och hvilken tror på Rysslands mission, såsom konung Wilhelm på Preussens,