Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 2

domlig. tillråttakommit, ehuru under mycket tvetydiga förhållanden och på en mycket besynnerlig plats, men den rätta urkedjan saknas, och vidarg kändt är, att W. sjelf uppdragit sitt ur i vittnens närvaro en fjerdedels timma före dess stannande, hvarvid urkedjan veterligen sutit fast vid klockan, hvilket personer äfven förut under den dagens lopp iakttagit, synes det vara högst osannolikt, att W. sjelf på denna en fjerdedels timma haft anledning skilja ur och kedja från hvarandra, utan fastmera nästan påtagligt, att detta skett på annat sätt samt att klockan sedermera, såsom alltför lätt igenkannelig samt derföre vådlig att innehafva och omöjlig att afyttra, blifvit utkastad på dambordet vid qvarnen. Hurusomhelst, motsäger denna omständighet med hans urkedjor sannolikheten deraf, att W. ljutit döden af vada. — En student W, som d. 9 Okt., men såsom han vill bestämdt minnas straxt efter kl. 8 på aftonen, kommit Johannisgatan utföre emot Jernbron hade då hört från ån ropen: hjelp, hjelp! och på bron sett endast 2:ne manspersoner, kommande honom till mötes straxt vester om bron, dervid den ene yttrade till den andre: Ågå ej och skoja längre. Ute på eller kommen öfver bron, hade W. åter hört samma rop: hjelp, hjelp! som äfven iakttagits af 2:ne poliskonstaplar, som dock ej heller egnat närmare misstankar deråt. Ett rykte, att kyrkoh. Weideman skulle ha varit kallad att d. 10 Oktober, eller dagen efter sedan han försvann, inställa sig hos erbebiskopen för erhållande af någon slags föreställning eller s. k. skrapa, vederlägges officielt i Upsala-tidningarne. Fru Louise Michaöli skulle i forgår uppträdde på Norrköpings teater i förening med Hesslerska sällskapet, Rymning. Från Malmö skrifves sistl. Tisdag: Sistl. Lördag företogs en rymning, som är värd uppmärksamhet, derför att den nogsamt visar, huru bristfälligt det nuvarande sättet att transportera fångar är, samt till hvilken grad föraren är hotad till lif och lemmar. Hängforaren Bundt skulle från tinget i Herrestad afföra trenno fångar, hvilka derstädes varit inställda till förhör, för att aflomna dem till härvarande fästning. Tjufvarne utgjordes af den för sista silferstöldon gripna stortjufven Sven Svensson, en hans like Henrik Magnusson samt en gammal gubbe. Då de hunnit i grannskapet af Skifvarps gästgifvaregård, tappade skjutsbonden sin mössa, hvarföre han steg ur åkdonet för att uppsöka den. Som detia ej lyckades, vände man äkdonet, hvarvid såväl föraren som fångarne ansträngde sina ögon för att återfinna den förlorade mössan. Efter en stunds förlopp utpekade silfvertjufven ett på vägen liggande föremål, såsom det förlorade, då Bundt hoppade af. Men han hade ej väl satt sin fot på marken, förrän tjufven ryckte till sig tömmarne och, förmedelst ett slag af piskan, satto de unga och ystra hästarne i det vildaste galopp. Bundt, som ännu fasthöll den yttersta ändan al tommarne, blef omkullryckt och släpades en lång stund bredvid vagnen, tills han blet nödsakad att släppa, dertill föranledd af de många och betänkliga skador han dervid erhöll. Den gamle gubben, ej lika stor bof som de andra, var till besvär, hvarforo han skuffades ur vagnen; i fallet likväl askadande sig rätt illa. Vid Anderslöfs gästgifvaregård blefvo de sålunda skadade vårdade och darifrån återförda till staden Den ene af rymlinga e, Magnusson, greps i Kristianstad sistl. Söndag. Sedelforfalskaren Yman, hvilken cite: erhållen dom transporterats till Malmö cellfängelse, sökte natten mellan sist). Lördag och Söndag bereda sig tillfälle att rymma. Förmedelat ett rep, hvilket han vetat förskaffa sig, släppte han sig ned från den i tredje våningen belägna sjuksalen, men det hände sig ej bättre, än att repet brast, och han föll ned på den stenlagda gården. Han skadade sig likväl högst obetydligt, så att den enda följden af detta bans företag blir förökad vaksamhet och ett strängare straff. Dödsfall. Rådmannen i Askersund And. Fogelström afled derstädes d. 21 sistl. Oktober. Om honom yttrar Askersunds Tidning: Ledamot under mänga är af Askersunds magistrat samt dessutom hedrad med en mängd kommunala uppdrag, tillvann han sig, genom sitt medfödda, älskvärda och vördnadsbjudande sätt, odelad aktning och tillgifvenhet. Såsom make, fader, broder och trofast, hjelpsam vän stå få personer före honom, eller saknas uppriktigare, än han. En af Wenersborgs originellaste medborgare, f. d. karduansmakaren P. Blomqvist har sistl. Måndag gått hädan, 78 år gammal. Han vann äfven utom Wenersborg en viss ryktbarhet genom ett tryckfrihetsmål, som mot honom väcktes år 1838, men hvari han frikändes. Namnde år, då konung Carl Johan var utsatt för den fria pressens korseldar, då det nära nog var ett mod att i tryck anfalla den förut så afgudade Stidehvarfvets hjelte, under denna tid, då indragningsmakten rasade emot pressen värre än pesten, och tryckfrihetsåtal hörde till ordningen för dagen, utbytte neml. Blomqvist sin fredliga fällknif emot pennan och i några poctiska utflykter persifflerade han konungens förnämsta rådgifvare, såsom Brahe, Rosenblad, Hartmansdorf m. fl. Dessa tryckta panegyriker väckte väl endast löje, men indragningsmaktens skuggrädsla smittade äfven tryckfrihetens väktare i Wenersborg, och B. ble! stäld under åtal för en i tryck utgifven broschyr med titel: Reflektioner i åt skilliga moraliska, politiska och ekonomiska ämnen. Bland jurymännen i detta högst komiska mål var äfven skalden W. v. Braun, som då vistades i Wenersborg, och hvilken härom skref till Aftonbladets dåvarande redaktör L. J. Hierta följande bref, dat. den 29 Maj 1838: Afven här i staden är ett tryckfrihetsmål, som du vet, nemligen mot fabrikanten B. Juryn skall sitta om Fredag och jag har af B. blifvit vald till juryman. Boken, som han utgifvit, är den menlösaste jag någonsin sett, ja nästan lika enfaldig som indragningsmakten. Komminister Bohgren, som, efter hvad vi förut omtalat, tros ha afvikit ur riket och nu efterlyses af Skara domkapitel, hörde, berättar Wenersborgs tidn., till de wenniskor, för hvilka lifvet är en börda. Vare sig att hans förstånd af naturen var oredigt eller blifvit ået med åren, riktades hans tankar mest på hans egen och andras syndfullhet, hvilket hos honom underhöll ett religionsgrubbel, som ingalunda skingrades deraf, att han såg, att verlden omkring honom förblef lika ond, oaktadt hans bemödan