Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 2

— Men ni stannar väl en liten tid hos mig? Åtminstone en dag eller två? — Jag kan det verkligen icke. Forlat den skenbara ohöfligheten. Dane. Alldenstund jakten lade till här, ville jag ej lemna stället utan att besöka er, men — — Ni lade således icke till särskildt för att besöka mig, yttrade kaptenen förebrående. — Kaptenen på jakten lade till emedan han icke kunde hjelpa sig sjelf. Vi stötte tillsammans med ett dumt barkskepp igår afton och fingo en lätt skada: ingenting att tala om för öfrigt — några få timmars reparation skall afhjelpa det. Kom med mig och bese jakten. -— Men ni vill väl komma till slottet först och introduceras i min familj? — I eftermiddag, ja, svarade amerikanaren i det han tog sin väns arm och förde honom med sig till byn, utanför hvilken var en liten vik. — Ni har ännu Åavensbird med er, ser jag? — Åh ja, han, oundgänglig för mig. De tycka icke om honom på slottet: han är för oberoende för dem. Men han passar för mig och är dessutom min förtrogne. — Hvem var dender flickan med det lifliga utseendet, som ni just nu gick med. Kkaptenen rodnade som om han varit en pensionsflicka. Hans kärlek var stark inom honom. — Det var Adelaide Errol. — Jag trodde det. Och när skall ni taga besittning af henne? — såsom vi säga om andra saker. — Det är omöjligt att veta med någon visshet, svaÅ