Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

1(1— s44411— tyngdes med kedjor och släpades i fängelse, blod rann i strömmar, väldiga fästningsverk reste sig på den undertryckta jorden, och Venedigs egna kanoner måste vända mynningen inät mot hamnen. Så förrunno åren, medan Adrias ädla drottning låg kastad i stoftet. Det var en bitter kalk, bot för begångna synder, men äfven en skärseld. Under Österrikes piskslag, hvilka föllo både tunga och täta, började Venedig vakna, känna smärta och blifva medveten om sin forntids synder, ej blott om dess storhet. På sömnens och vanmaktens dagar följde bekymrets. Allting bar sorg, sjelfva skaldernas sånger, och då gondolieren gnolade vid sitt arbete, var det ej mera Tassos hjeltedikt man hörde, utan en eller annan sorgsen klagosång. r efter år växte i all stillhet smärtan, och af henne föddes, om ock endast i enskildas bröst, harmen och frihetsbegäret. Samma eld, som glödde under askan i det öfriga Italien, började tändas i Venedig, och martyrernas antal förökades. Då kom frihetsåret 1848 och med det en bländande ljusstråle, som väckte de sofvande och kallade de vakna till arbete. Ifrån denna stund började Venedig känna, att det ej blott tillhörde sig sjelft, utan Italien, och denna känsla var upprorets första tecken. Den, som väckte det halfdöda, sorgtyngda folket ur den dvala, hvari det försjunkit, var Daniel Manin, en af historiens ädlaste karakterer och ett exempel på, huru en enskild man kan blifva ett folks själ och göra det lefvande. Han var Venedigs och Italiens goda engel, hans röst var Guds basun, som väckte de sofvande, en gloria af den oegennyttigaste fosterlandskärlek glänser kring hans namn, och öfver hans eftermäle nedfaller en glans som på ett helgons graf. Sjelf var han genom sin härkomst en symbol af Venedigs förvandling och tillkommande uppståndelse såsom del af en fri stat. Ty Daniel Manin var ingen adelsman, han förfäder stodo ej inskrifna i patriciernas gyllene bok, han var en simpel plebej af en okänd slägt, hvilken en gång antagit sin höerres och beskyddares namn. Folket, som kände honom, ryckte honom ur ett fängelse och gjorde honom till diktator, emedan det behöfdes en man. Och han gäckade ej dess förtroende. Då den blossande frihetselden öfverallt inom Italien släckts uti strömmar af blod, höll ban ännu den sista gnistan vid lit. Inom det ofantliga, triumferande kejsardömet, som sträckte sig trån Sachsens gränser till midten af Italien, fanns det blott en stad, som fortfor att kumpa och göra motstånd, det var Venedig och Venedig var Manin. Lemnad at alla, omgifven med ett jernbälte af österrikiska kanoner, försvarade Manin ännu sin födelsestad. Bomber regnade ned öfver staden, hunger och pest rasade bland innevånarne, men Venedig ville ej gifva sig. Slutligen var allt hopp släckt, alla krafter uttömda, och staden måste kapitulera. Manin, som var utesluten från amnestien, var den siste, som lemnade Venedig. Han hade vågat allt: lif, inflytande och ära, för att rädda sin sädernestad och sitt folk, men allt hade varit törgäfves. Fattig och landsflyktig, som tusende af sina bröder, gick han till Frankrike, för att ännu arbeta några år för Italiens framtid och derpå dö. Detta var Venedigs första tunga gäckelse; men lidandet bägare var ännu icke fylld. Åter följde en del sorgfulla, bittra år, dubbelt bittra, derför att det vaknade folket smakat en droppe af frihet. Luttradt och upplyst genom motgången, hade det nu blifvit medvetet om sitt mål: törening med Italien. Men detta mål stod för menskliga ögon långt, långt borta. Blott den, som sjelf känt det, vet, hvilket qval det innebär för en ädel, sjeltmedveten folkstam att åtlyda en fremmande nation. Ingen förödmjukelse, ingen tortyr kan jemföras med denna. Det är ej blott den främmande herrskaren, man har känslan af att nödgas lyda, utan äfven denne herrskares folk, med hvilket man dock är jemnbördigt, hans soldater, gensdarmer och öfriga handtlangare. Detta