Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

De befunno sig nu under den stora porten och den unga damen stack genast sin arm under mr Herberts och började att promenera fram och åter medan betjenterna togo in lord Dane. Herbert berättade henne om främlingens frågvisa nyfikenhet, och båda skrattade tillsammans. Den berättelse som Herbert Dane gifvit om familjen var riktig, så långt den sträckte sig, och var, såsom han anmärkt, vil bekant för verlden — det vill säga för verlden i Danesheld. Lord och lady Dane hade blott tvenne söner, inga andra barn; och sedan de växt upp hade de ej haft mycken glädje af någondera. Arfvingen, Geoffrey, var en slösare, som blott sökte fördrifva tiden och hvilken då han var i hemmet gjorde detta obehagligt genom sitt lynno. Icke destomindre var han föräldrarnes favorit och hade tillåtits ett ytterligt sjelfsvåld. Han var förskräckligt afundsjuk på sin yngre broder, för dennes popularitet, fördelaktiga utseende och framför allt för hans vackra inkomster — vida större än han sjelf åtnjöt, ty lord Dane hade haft stora utgifter och kunde ej gifva honom något stort årsunderhåll. En fiendtlighet uppstod mellan de båda bröderna — ondt blod kallades det i Danesheld — och det fanns blott föga utsigt för en försoning. Den som hade orätt var otvifvelaktigt Geoffrey; han hopade förakt och förolämpningar på Harry, och Harry, som hade hetsigt lynne, svarade på samma sätt. Det var å andra sidan otvifvelaktigt att Harry i sitt hjerta förbittrades öfver den kärlek och gunst som i hemmet hopades öfver hans broder. Då kapten Dane var tjugotre år följde han sitt regemente till Canada; efter några års vistelse der kom han