Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

. 47CLLoPNTLOS V. T. 9011110(1 10900: smädliga qval, som är tiofaldigt värre än döden, detta ok, som har tyngt många själar till marken, bar Venedig nu åter i tysthet, med djup sorg, men äfven med undertryckt, kokande harm. Åtorigen var staden som död, men det var en frivillig död, en tyst väntan. Palatsernas fönster voro tillspikade, qvinnorna klädde sig i sorgdrägt, och det enda smycke, de buro, var en perla, som liknade en tår, teatrarne stodo tomma, och då de österrikiska musikkårerna spelte på Marcusplatsen, försvann folket från pelargångarne. För ett sydligt folk, som dertill lefde innestängt i en stad, långtifrån skogar och ängar, utan tillfälle till den tröst, naturen skänker de sörjande, voro dessa offer starka bevis på allvar och viljekraft. Venedig var som ett fängelse; hvem helst som kunde lemnade det, de ötriga ledo och väntade i tysthet. På detta sätt förrunno tio år. Fängelserna fylldes och grafvarne tillslötos öfver oräkneliga offer. Då ljusnade det på nytt. Från den lombardiska slätten ljöd kanondånet, och ett eko deraf rullade bort öfver Lagunerna. Italien skall vara fritt från Alperna till Adriatiska Hafvet, var den lösen, hvilken förkunnades som ett evangelium tör de undertryckta. En mäktig flotta af franska Imieskepp, ångfregatter, simmande batterier och kanonbåtar styrde upp mot Lidon och beredde sig till att befria Venedig. Hjertan klappade och ögon glänste derinne, 300,000 soldater drabbade tillsamman vid Solferino, — då med ens, såsom då en höjd arm plötsligt förlamas, stannade befriaren, och vid kejsarmötet i Villafranca d. 11 Juli 1859 blef Venedigs öde bestämdt — träldom, återigen träldom! Italien blef förenadt och fritt, men Venedig stängdes ute från det stora, återuppbyggda fädernehuset. Dock fick det en tröst. Utanför dess fängelsemurar samlades ett folk, enigt, med fast, brinnande vilja, beslutet att icke hvila, förrän det frälsat sina bröder. Gifve Gud, att alla undertryckta hade denna tröst, och alla deras fränder detta beslut! I ännu sju år var Venedig i Österrikes våld; hvad det derunder lidit af förväntan och fruktan, kan man tänka sig, det behöfver ej utmålas. Ändtligen slog befrielsens timme, nödtvunget atstod det segnande Österrike från sitt byte, de sista bojorna brusto, och i detta ogondlick är Venezia en del af det ena, stora kenungariket Italien. Århundradens tanke är törverkligad, de italienska stammarne äro förenade, och man torde erinra sig att de nått detta mål ej blott genom att vänta, utan genom att vilja, icke allenast genom att tala, utan genom att handla, och ej endast genom att leka utan genom att lida. Intet folk i verlden, kanske med undantag at polackarne, har lidit så som italienarne för frihetens och nationalitetens ide. Det finnes ej något fängelse på haltön, som icke gjorts heligt genom adla mäns och qvinnors vistande deri; det finnes intet främmande land, aom ej hyst sattiga, förvista italienare; det finnes i Italien så vill sägandes icke en handsbredd jord, som ej vätts med trihetsmartyrernas blod. Ilidandets hårda skola hafva italienarne lärt att underordna sig under en stor id och offia de många små sjelfständiga tillvarelserna för den ena, stora gemensamma tanken: Italiens oberoende och enhet. Turin säger ej längre: jag är den lörste, ty jag var först fri; Milano icke mera: jag är de gamla konungarnes tron; Neapel icko: jag är folkrikast och skönast; Florens säger ej: jag är Italiens Athen: Venedig icke mera: jag är Adrias drottning; Rom ej längre: jag är den eviga staden — deras röster blanda sig i ett rop: Vi äro italienare! Vår torntid var delad, vår framtid är en! Till oss kommer budskapet om Venezias befrielse och förening med Italien ej blott som en underrättelse om något, som skett på ett ställe i verlden. Historiens ande lyfter för våra ögon denna händelse som en stor spegel, i hvilken vi kunna se vår egen bild. Men hvilken? Nordslesvig är vårt Venedig, våra bröder vänta och hoppas som de nämnda undertryckta fångarne, — hafva vi fattat ett beslut, fast, oryggligt, ihållande, som Ita