Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

Han gick vidare då han yttrat detta, men sjömannen hejdade honom ännu en gang. — Raveusbird, jag tror att ni glömt mig. Mannen viinde sig om och stirrade och tog derefter I med vördnad i hatten. — Öfverste Moneton! Jag ber er om förlåtelse, sir. Jag tror ej jag såg på er, utan på familjen Dane. Vi se ofta främmande sjömän här och jag tog er för en sådan. i I — Sig er herre, att jag är här, Ravensbird. Vänta! Nänm ej hvem jag är för de andra. Säg kapten Dane, att en främmande gentieman önskar tala med honom. Betjenten lyftade åter på hatten och skyndade framåt. Herbert Dane hade då förenat sig med det öfriga sällskapet. Ravensbird talade med kapten Dane, hvars betjent han var, och denne vände sig om. . I — n gentleman vill tala med mig? Hvilken gentleman, Ravensbird? Hvar är han? ö — Der nere, sir. Han önskar mycket ifrigt att få se er. Kapten Dane gick, otålig öfver att bli störd, sin I väg. Denna vackra ficka vid hans sida var för honom mer än alla gentlemän i verlden. Hon såg efter honom I I och kastade derefter ögonen — mycket nyckfulla ögon och trots all sin klarhet icke alldid intagande — på betjenten. I — IIvem är det, Ravensbird? — Un främling, mylady. — och en yankee, såsom jag vill försäkra, att dömma af hans dialekt.