Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

OMC. — AsaumMnge Dyra ar 1 SUV ev 9 v! — TIER LEARN ——— pel, öfver de knäböjande, och det starka dogeslottet afspeglade, ännu oberördt af tidens tand, sina marmorlemmar i böljorna, en kraftig kropp för den kraftiga, verksamma och lefvande anla, som styrde Venedig. Lif och rörelse rådle ötveralit, Marcusplatsen hvimlade af män och qvinnor, som förde lifliga samtal eller lyssnade till en folksångares visor, under pelargångarne vandrade sammetsklädda riddare och adliga damer med långa, svarta spetsslöjor helsande förbi hvarandra, marmorpalatserna skeno och glänste, präktiga gondoler genomskuro kanalerna, brokiga masker stego i land vid fackelsken, och långt ut på natten hördes tonerna från sång och strängaspel. Omätliga rikedomar hopades år ifrån år i Venedig, ty här var sammanbindningspunkten mellan öster och vester, verldshandelns säte. Republikens handelsflottor genomkersade alla haf och inbragte millioner. I arsenalen, dogestadens stolthet, voro 20,000 arbetare sysselsatta, och 36,000 venetianska matroser foro på mer än 3,000 skepp verlden omkring. Mot rikedomen svarade makten. Väldiga, starkt utrustade galerer gjorde Venedigs flagga ärad och fruktad öfverallt i Melelhafvet. Venetianska krigare eröfrade Kons antinopel och Athen, afoch tillsatte furstar, samt förde ära och byte med sig tillbaka. Änau stå bronshästarne öfver Marcuskyrkans pertal och marmorlegionen framtör arsenalen såsom vittnen om dessa bedrifter, och Lagunernas böljor påminna ännu om den dag, då Zeno och den ädle Pisani slogo genuesarnes flotta och räddade fäderneslandet. Adriatiska Hafvots kust från Pos mynning ända till Albanien tillhörde Venedig, och då dogen på Kristi Hmmelsfärdsdag i all sin prakt drog ut på den zyllene Bucentauren och törmälde sig med hat vet, var detta ej någon tom symbol; ty så li ngt hans öga kunde nå öfver land och vatter, ja, ännu längre, herrskade Venedig allena. Men all denna makt och herrlighet hade älven sin nattsida. Eu doges hufvud rullade i stoftet, en annan gick som en 87-årig gubbe, fattig, törjagad, ut ur det slott, der han herrskat med ära, och fastän han var älskad af folket, vågade likväl ingen hand lytta sig till hans försvar, ja, kyappast stödja hans vacklande gång. Ty öfver folket och dogen reste sig en ärftlig ade, hvars spets var tiomannarådet och den fretansvärda statsinqvisition, som med sin dolda jernhand beherrskade republiken. Under dess tryckning blef friheten snart blott ett namn och regeringens själ ett kallt, beräknande förstånd, som trampade den enskildes känslor under fötterna och misstänksamt tryckte med lagens marmortyngd all sjelfständig sträfvan till jorden. Då bleknade efter hand vapenäran för köpmansandan, handel och rikedom blefvo Venedigs gudar, den stolta staden sjönk långsamt ned från sin lysande höjd, ven anda, som lifvat den i maktens dagar, försvann, och till sist var den blott en vanmäktig kropp. Under det Europa sof, vakade Italien och Venedig; då Europa vaknade, inslumrade Venedig och Italien. Under hela det 18:de århundradet sof den gamla dogestaden; ett ögonblick uppskrämdes den at vapengny och kedjerassel, derpå sjönk den åter ned i en djupare dödssömn. Då fransmännen d. 29 April 1797 omringade Lagunerna — med en armå utan fartyg! — hade Venedig ännu 15,000 soldater, 800 kanoner och 200 fartyg till sitt försvar; men i denna pansarklädda stad bodde ej längre någon letvande själ. Den siste ömklige dogen, Luigi Manin, gick jemrande upp och ned i rådsalen och svimmade till slut af ångest. Fransmännen insläpptes utan kamp, staden blef plundrad och beröfvad sina bästa skatter, såsom då kläderna ryckas från ett lik på valplatsen, den gyllene boken?, författningens ärevördiga symbol, blef jemte dogens attributor bränd på Marcusplatsen. Då sjönk Venedig ihop och dog, och freden i Campoformio, hvilken utlemnade staden och landet till Österrike, lades som en sten på gratven — den 1,300-åriga republiken var icke mer. Kroater drogo in i den plundrade staden och trampade på de heliga ställena, ädla män ned