Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

— Jag tackar er för er artighet att besvara mina frågor, yttrade sjömannen. — Sir, svarade den unge mannen i eftertänksam ton i det han vände sig om, jag har oj sagt er nugot som ni ej skulle kunnat få höra af hvilken man eller qvinna, gosse eller flicka som helst inom mylord Danes besittningar. Familjpolitiken är så till vida bekant för hela verlden. Han vandrade sin väg, i det han yttrade detta, med denna indolenta vårdslöshet i gången, hvilken vi äro vana att förbinda med föreställningen om en gentleman — måhända emedan den är gemensam för de högre klasserna. Sjömannen betraktade den aflägsna gruppen. Det var ej svårt för honom att gissa det den högresta damen måste vara lady Dane och att den unga och vackra var Adelaide Errol. Kapten Dane kände han förut. I I detta ögonblick kom en annan person, gående på vägen från byn; en mörk, kortväxt, starkbyggd man, klädd i en högre tjenares enkla svarta drägt. Sjömannen — såsom vi ha kallat honom, ehuru han ingalunda var det — gick fram till vägen och nalkades honom. — Kan ni säga mig hvem dender herrn är? frågade han och! peltado på honom med metspöt. — Det är mr Herbert Dane. — Väl icke en son till lord Dane! utropade den andre och syntes icke veta hvad han skulle tro. I Mannen kastade hufvudet tillbaka, liksom hade frågan stött hans stolthet öfver Daneska familjen. — Åh, han är blott en slägting. Det är lord Dames son, kapten Dane.