Göteborgsposten – 2 november 1866, sida 1

u11 MIM ——— — Ä— ligt åt porslinsgubben, det endast stör matsmältningen ... Jag antager, att ni är välment; men eder kortsynthet är äfvenledes ett faktum. Ännu en gång, gå igenom mina volymer och lemna mig i tred. — Men budbäraren anmärker: Jag har läst edra volymer, de äro förträffliga — men man utför ej en så genomgripande förändring på några dagar, som den ni vill. Dertill tordras en fullständig ombildning af tänkesättet, en ny generation ... och faran står för dörren. Kanske vi skulle knnna rädda oss, om vi sökte anknyta oss till grannstäderna. Förenade krafter förmå mer än den isolerade styrkan. Ensamma äro vi för svaga. Lemna mig i fred! det är ej så farligt som ni säger. Jag skall skrifva en volym till, om huru vi skola väpna oss som en igelkott och kunna trotsa all verlden ... Skylla er sjelf, vällärde herr mandarin!, säger budbäraren och går, men får i dörren på sina inexpressibles mandarinens andra toftel. Fienden tränger in, pagoder och tempel förstöras. Folket blir ej längre sig sjelft. Det upplöses i partier, närda af fienden, som skaffar sig allt starkare fotfäste och slutar med att söka utplåna efter hand Kinas namn ur kartan, om han än icke förmår uttränga kärleken till detsamma ur hjertat. Men vändom blicken från denna föga uppbyggliga tafla å la chinoise till det nyss ur dödssömn uppståndna Italien, det till nytt lif vaknade herrliga Venedig, hvaröfver danska Dagbladet lemnar följande briljanta skildring i en stil lika ädel som entusiastisk och med en sidoblick, hvars riktning vi kunna skönja, om än ett litet moln fördunklar densamma: Venedig är befriadt! I det ögonblick vi skrifva dessa rader, hafva tusende och återigen tusende stämmor förkunnat detta bådskap för verlden. De bojor, som i 70 år yngt på ett ädelt folk, äro sprängda, de landslyktiga ha vändt tillbaka, martyrernas grafvar äro beströdda med blommor, de tillspicade fönstren äro öppnade för ljus och luft, le öde marmorhallerna åter befolkade och på len återuppståndna, guldglänsande Bucentauren skall Italiens konung snart hålla sitt ntåg i den gamla dogestaden, som ifrån denna stund är en af de skönaste ädelstenarne i hans krona. Evviva VlItalia! Evviva Vittorio Emanuele! Detta rop stiger till himlen som en jublande tacksägelseliymn, och såsom en ström, hvilken bryter ned fördämningen och förenar sig med hafvet, som en lössläppt lifstånge, hvilken kastar sig till sin moders bröst, har Venedig förenat sig med sin längtansfullt väntande, herrliga moder Italien. Glömda äro i detta ögonblick alla de försvunna årens lidanden och förkrossande sorger, glömda de kedjor, hvilkas djupa märken ännu icke äro utplånade, allt är glömdt för den enda, stora kröjden, för frihetens och återföreningens sällhet, allt är glömdt, såsom det jordiska lifvets qval af en jublande själ på uppståndelsens morgon. För få månader sedan var Venedig en mördad stad, nu är stenen valtad från gratven, den döda staden har lefvat upp, dess fiende är dömd på historiens domedag, och folkets rätt och frihet ha segrat. Venedigs vexlande öden innehållas i de trenne orden: lif, död, uppståndelse. Det fanns en tid, det är nu länge sedan, då Venezia höjde sitt hutvud högt och kallade sig sjelf den rika och den herrskande — åa ricca e la dominante. Endast innanför Lagunerna och Lidoan, inom den egentliga staden, klappade 300, 000 hjertan för republikens ära. Sädana byggmästare som Pisano och Lombardierna, Sansovino och Palladio besegrade naturen och tvungo hafvets svekktulla botten att bära stolta marmorslott och mot skyn strätvande tempel. Sådane målare som Gian Bellini, Tizian, Giorgione, Paolo Veronese och mångfaldiga andra täflade i färgernas djup och glöd med sjelfva den strålande himmel, under hvilken de lefde, samt fyllde kyrkorna och slotten med odödliga verk. San Marco hvälfde sig i sin fulla österländska glans, guldglänsande som Salomos tem