Göteborgsposten – 26 oktober 1866, sida 1

längre förtjenade det; men banditen låtsade sig ej ha märkt det. Han vände sig mot adjutanten och sade i kallblodig ton: — Gamba, jag kan ej gå; ni få bära mig ned till staden. — Du sprang fortare än en get nyss, svarade den fruktansvärde segerherrn; men var du lugn: jag är så förnöjd öfver att jag fått tag i dig, att jag gerna skulle bära dig en mil på min rygg utan att bli trött. För öfrigt, kamrat, skola vi nog få en bår i ordning åt dig af några grenar och din kappa, och i Crespoli finna vi hästen. — Godt, sade fången, lägg också litet hö på båren, så ligger jag bättre. Medan några af soldaterna voro sysselsatta med att hugga grenar af kastanjträden i närheten och andra med att förbinda Gianettos sår, visade sig Mateo Falcone och hans hustru hastigt der, hvarest gångstigen svänger fram ur det trånga skogssnåret. Hustrun gick långsamt framåt med en stor säck kastanier på ryggen, medan hennes man hade det oändligt mycket oeqvämare, i det han blott bar en bössa i handen och en annan i en rem öfver skuldran ; ty det anses på Korsika för ovärdigt en man att bära någon annan börda än vapen. Då Mateo fick ögonen på soldaterna, var hans första tanke att de kommo för att fingsla