Göteborgsposten – 23 oktober 1866, sida 1

—— —— som förste älskare och några af de yngre damerna ega mycken talang. En skådespelerska, bördig från Slesvig, vid namn Kruse, gjorde en tid mycken lycka på denna scen, och skall länge ihågkommas, enär hon nemligen för några år sedan mördades af en högtstående person, som sedan sjelf afhände sig lifvet, till hvilken hon stått i intimt förhållande, och detta, emedan hon helt öppet förklarat honom, att hon innan kort ämnade att gifta sig med en af de yngre artisterna vid teatern. Hennes dotter uppträder nu i mindre roller å samma teater. Det är rätt intressant att iakttaga den stora skilnad det är på den publik, som fyller Michael-teatern, allteftersom det franska eller det tyska sällskapet spelar. Hör man franska trån scenen, glånser hela parketten at gardesofflcerarnes lysande uniformer, under det att raderna äro fyllda med damer med utseende och later, som komme de direkte från Paris boulevarder, hvaremot handelsbokhållare och börsmän med deras fruntimmer fylla salongen, när det tyska tungomålet ljuder på tiljorna. Den sjerde och sista teatern är Alex andra-teatern, belägen på en öppen plats vid Newsky-prospekten. Den kallas folkteatern och är också bestämd för folket; men de temligen höga biljettpriserna göra att den vackra teatern mindre motsvarar sin bestämmelse. Här upptöres snart sagdt endast stycken på ryska språket och de bästa dramatiska krafterna i hela riket samlas dit. I ett par större arbeten, som gå ut på att parodiera det dagliga lifvet i S:t Petersburg, ha några at aktörerna fått en viss ryktbarhet för deras framställning af den simple, godmodige och naivt förslagne ryssen, och galleriets betolkning jublar, när den igenkänner sig sjelf i följande scen, som föregår hos en rättsperson. Saken är den, att två goda vänner, två arbetare, varit ute på ett litet rummel tillsammans och den ene har dervid förlorat sin pels, men vet med temligen stor säkerhet, att vännen stulit den itrån honom. Nu stå de båda inför skranket, och domaren, som icke kommer någon väg med sina frågor, ger till slut käranden lof att förhöra svaranden, då denne som vanligt upprepar hans sista ord, en oktav djupare. Sälunda börjar nu detta enskilta förhör under stor spänning från åskådarnes sida: vi voro ute i går afton och rumlade tillsammans: — Vi rumlade tillsammans, ja. — Och vi blefvo fulla — -Fulla blef vi, ja. — och vi lade oss att sofva? — vilade oss att sofva, ja. — Och jag hade en uy pels på mej: — pu hade en ny pels på dej, ja. — Och du stal min pels? — Ålvilken pels:t — Den som jag hade på mig i går afton. — Den som du hade på dig i går afton. — Då vi voro ute och rumlade tillsammans. — Då vi rumlade tillsammans, ja. — oOch då vi blefvo fulla? — Fulla blef vi, ja. — Och då vi lade oss att sofvalt — Vi lade oss att sofva, ja. — Och jag hade en ny pels på mej? — pu hade en ny pels på dej, ja. — Åvoch du stal pelzen? — IIIvilken pels: — På det viset sår det undan ett par gånger utan annan vaiation, än den aktörerna ge i minspel och onfall ända tills domaren kastar dem båda på orten. Karakteristiskt för alla teatrarne är det tora bifall, som ger sig tillkänna vid den ingaste anledning. S:t Petersburgs publik r den tacksammaste i verlden, och jag vill åda hvarje artist att försöka sig der. Utan lakörer eller andra med konst åstadkomna pplåder darrar hela huset at bravorop och andklappningar, så snart en dansös hoppat t, en sångare slungat ut sin sista ton öfver ampen eller en skådespelare har gjort sin ortie med den vederbörliga stora svängen. å kommo tramropningarne efter styckets lut, efter hvarje akt och efter hvarje scen, ch detta icke en, två, tre eller fyra gånger, ej, en riktig favorit hos publiken måste vangen sex gånger å rad komma fram och visa nn fa — —