Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

Den ryktbare och snillrike skriftställaren, den i så många afseenden märkvärdige C. J. L. Almqvist har enligt till Stockholm ingångna underrättelser aflidit i Bremen d. 26 sistl. September, efter en kort sjukdom, nära 73 är gammal. Man känner icke hans lefnadsöden, sedan han i slutet af Juni 1851 lemnade Sverige. Öfver dem hvilar en slöja, som, då han lefde i fullkomlig isolering, visst ingen kan lyfta. Efter hvad red. af Attonbladet har erfarit, skall han dock intill den sista tiden ha uppehållit sig i Nordamerika och ryktena derom att han skulle ingått uti ett trappistkloster i Frankrike äro således alldeles ogrundade. IIan lärer under en följd af år såsom lärare och under benämningen prosessor Gustavi ha uppehållit sig i Newyork och Washington och lärer med stora personliga sympatier ha anslutit sig till presidenten Abraham Lincoln. Efter Lincolns död lemnade han nya verlden och begaf sig till Europa och lär sedan ett år under namnet professor Westermann varit bosatt i Bremen. Han var på senaste tiden mycket Syiklig och ett bref från honom till hans i Stökholm bosatte närmaste, hvilket antydde, att han ansåg sitt slut nära, föranledde hans dotter att ofördröjligen resa Ull Bremen, för att så se honom före hans död och egna honom sin omvårdnad; hon fick dock icke denna önskan uppfylld, ty dagen före hennes ditkomst hade han allidit. Från sin torftiga kammare hade han på likarens föranstaltande blifvit förflyttad till ett allmänt sjukhus, der han den 26 September utandades sin sista suck. Han synes på sista tiden ha varit sysselsatt med studier i afseende på judarnes historia och religiösa förhållanden; ty hans dödsbädd var omgifven al talmudisk litteratur och hebreiska böcker. Den sista bok, i hvilken han läste, var IIomerus, hvilken han altid beundrat såsom i hans ögon företrädesvis representerande, såsom han en gång sagt, det antika behag, som häller oss med en viss känsla af evighet, inlar oss tyst, svalt, allsmäktigt. Ilans dotter följde honom ensam till hans sista hvilorum och lät på grafven uppresa en enkel sten med namnet: Carl Jonas Ludvig Almqvist. Nya Dagl. Ålleh. eguar den uflidne öljande förträffligt skrifna minnesruna, hvilcen vi taga oss friheten reproducera: Vid hans graf stå sannolikt de, som närmare kännt wonom, både forna vänner och forna motståndare, tumma, ovisse om hvad de skulle yttra, i fall ett beömande ord al dem påkallades. Redan den, som enlust ville kta honom såsom en af de sällsammaste itte r, måste hafva svårt att till en samnanförd Ira den mångsidiga verksamhetsförmävan hos den episke, lyriske och dramatiske författaren, en fruktsanme romanskrifvaren, läroboksförsattaren i prakläror och matematik, folkskrifvaren, filosofen, taaren, publicisten och pole 9. Men icke blott idden af denna författareförmåga, ännu mera dess art, et stridiga, på alla nser lefvande, från alla reglor ivikande i hans författarelynne måste försvåra denna kildring. Om detta redan är händelsen vid den blott itterära företeelsen, huru mycket mera om äfven den rsonliga, der sammn lynne är i hög grad herrskande. kulle betraktas? —— RAT TEE SEE SA a Carl Jonas Ludvig Almqvist.