Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

djup tystnad; alla fönsterluckorna voro tillslutna. Var det tecken till sorg eller sof man? Ett ögonblick fattade han det beslut att banka på för att väcka tjenstfolket. Men då han sökte öfvervinna sin skrämsel. förekom det honom som om en förbigaende vidrörde hans kläder. — För tusan! hvarföre går ni ej in, MGnard? hörde han Nandin otåligt säga. Skola vi sofva ute i natt. — Jag hur glömt nycklarne nere i min rocklsicka, svarade Mänard. Det är mycket kallt! — Hvar är fru Naigeot? — Hon är ännu dernere . ... hon kommer sist upp, hennes hufvud smärtar henne så förfärligt! Naigeot föll omkull och förlorade medvetandet. Då han åter öppnade ögonen, hade solen nyss gått upp, det började bli lifiigt i staden; portarne öppnades och tillslötos, vagnar rullade fram och tillbaka, folk gick till sina göromal, och i huset Naigcot kommo negrerna upp och togo bomarne från luckorna i magasinerna. Kort derefter återkom Naigeot till sig sjolf, hans tankar uppklarnade; men minnet trädde fram som ett hotande spöke. Han for plötsligt upp för att fly, ty hans rädsla lät honom ej få något lugn. — Men, du gode Gud! hvad gör ni der, kära herr Naigeot? utbrast Menard med sin