Göteborgsposten – 22 oktober 1866, sida 1

eborg. ——————. Några timmars tid förslår icke mycket till en så dan skildring. Dersör här endast några få hastig I drag. I Almqvists yttre biografiska skiften äro få och enkla. Han föddes i Stockholm d. 28 Nov. 1793. Hans far svar krigskommissarien Carl Gustaf A., son af den höglärde och fromme teologen och Upsalaprofessorn Erik Jonas A. Hans mor var Lovisa Gjörwell, dotter af den i vår litteraturhistoria välbekante Carl Chr. Gjörwell, — Student 1808, promoverades A. 1815 i Upsala på samma gång som de förnämsta bildarne af den nya vittra, s. k. fossoristiska skolan. Ingick i ocklesiastikexpeditionen, der han blef kopist 1817 och kanslist 1821. Var under dessa ar insormator hos brukspatron IIisinger för dennes barn. Tog afsked från kansliet, gifte sig med Anna Maria Lundström och flyttade i början al 1824 till Wermland, der han bosatte sig på en liten hemmansdel i Skillingsmarks socken, nära norska gränsen. Atertlyttade till hufvudstaden hösten följande ar. Bitrände 1826 och 1827 professor Agren vid krigsakademien i ätskilliga hans litterära arbeten äfvensom i hans lärarebefattning. Intill denna tid äro af hans hand tryckta endast nagra mindre, churna ganska märkliga småskrifter, nagra spillrika filosofiska uppsatser i den al honom och Ilwnumarsköld utgilna tidskriften Hermes sunt allegoriska sagor i Opdetisk Kalender. A. blef 1828 lärare i mater a rektor derstädes 1829. Bekantskapen med skolans stiltare, Lefron, förskaffade honom befattningen vid denna skola, till hvars organisation och första verksamhet han väsendtligen och med stort nit bidrog, hvilket förvärlvade honom mycket förtroende äfven al skolans medstiftare, den nyss blifne statssekreteraren för ecklesiastikärendena v. Hartmansdorff. Under sin retid utgaf han läroböcker i linearteckning, i alln språklära, i sveusk språklära, i svensk rättskrilningglära, i räknekonst, i geometri, i grekisk språklära, i fransysk språklära, af hvilka de flesta erhållit flera upplagor. Under samma tid infördes af honom flera uppsatser af filosofisk och vitter riktning i tidskrifterna Svea och Skandia. 1832 började han utgisningen af den bekanta, snillrika, sällsamma och vidunderliga Törnrosens bok eller de fria fantasier, som i en romanföljd af 14 band utkommo, samt sedermera i en imperialupplaga med tillägg af en stor mängd uppsatser. Hans få men ypperliga folkskrifter äro från denna tid. Han prestvigdes och tog pastoralexamen med hedrande betyg 1838. Speciminerade s. a. för Norbergska professionen i Lund. Utgaf 1839 den lilla skritten: Det går an, som väckte så mycken och så bitter uppmärksamhet och som blef för hans framtid afgörande. Lemnade sin befattning vid elementarskolan 1840. Sysselsatte sig numera uteslutande med vitter försattareverksamhet i en mängd romaner samt med arbete i tidningar, hvarmed han redan 1838 började, och var under de senaste åren intill 1851, då han lemnade fäderneslandet, en verksam medarbetare i Afvonbladet. Skref äfven i Jönköpingsbladet. Hans utnämning 1846 till regementspastor vid Lifbeväringsregementet skedde på enskild önskan af konung Oscar, emot alla vederbörandes; konungen hoppades att genom denna fasta anställning bereda honom framtida oberoende bröd. Dessa äro de yttre konturerna af den märkvärdige mannens lif. Hvem kan teckna de inre? Tid fattas nu härtill för dagen, äfven om tiden vore inne till en sådan skildring. Några oveldiga ord må dock vågas såsom bidrag till hans karakteristik. Få hafva haft den förmåga som Almqvist att, sjelf ung, verka på yngre sinnen och elektrisera dem vill beundran både al honom sjelf och af hans asigter. Orsaken härtill var icke blott hans vidsträckta, utan mycket mera hans klara vetande och hans utomordentliga förmåga att med den finaste logiska skärpa, med valet af de egentligaste ord ledigt och lätt bringa till fullkomlig klarhet de djupaste sanningar och det mest invecklade tanketrassel. Han var mästare i det fria öredraget. Men icke blott yngre, utan äfven hans sumäriga bland framstående litteratörer i Upsala, och i Stockholm sådana män som, bland andra, Hartmansdorft och Lefrän, anslogos af hans dialektiska talent, och detta var förmodligen också händelsen med dem, med hvilka han sedermera på den publicistiska banan kom i beröring, att döma af den inflytelse han hos dem erhöll. Men till de många motsatserna hos denna klara, logiska man hörde hans riktning åt ett alldeles motsatt hall. Der han icke fann den fullaste klarhet, der hängaf han sig åt det mystiska; der han icke kunde eller ville skära med förstandseggen, der lät han hjertat svalla; der hans silososi icke längre tillfredsställde honom, vaggade han sig på musikens vågor, der kännare pasta, att han slagit an så väl sköna som falska strängar. Blinka eller blunda! Det midtemellan, det halfljus, hvarmed de flesta menniskor äro belåtna, de halftankar, blandade med halfkänslor, hvarmed han tyckte dem så sjelfbelåtet tala och skrifva i filosofi, i religion, i politik, i moral, voro honom olidliga, och han skar då obarmhertigt med sin logiska rakknif, så framt han icke hellre alldeles förstummad teg. Ur denna djupa motsats uppstod i hans många arbeten, å ena sidan den skärpa, hvarmed han i sina filosofiska afhandlingar klyfver tankesystemen och beereppen; den bitande ironi, hvarmed han i sina romaner gisslar halfheter, fördomar och skefheter; men a andra an den känsla der han låter hjertats finaste och skäraste trådar dallra, andakten lossa själens vingar och sången i sina samljud lösa missljuden. Annu en motsats, men af betänkligare art! Om å halva, såsom Almqvist, alstrat de renaste skapelser af oskuld och rörande fromhet, så hafva också få ställt dagen så vämjeliga, moraliska fornedringar. Huru kan detta komma sig? Får en förklaring vågas? Är let tillåtet att med rent uppsåt nedblicka i en menniskosjäl och ur dess djup söka lösa ett moraliskt prolem? Vagom detta! Både bref och forna yttranden UÅ A. antyda, att han hade en vadlig böjels som motsats till det himmelska, som han skapat, nedMicka icke blott på det jordiska — uttryckt i det beIa ot AR — uik vid den. då inrättade Nya elementarskolan i Stockholm samt!