Göteborgsposten – 18 oktober 1866, sida 1

OTQ. BES DJTIMA äl I HH1060060. — —— ———— — en mest tungsöfde person. En half eller tre qvarts mme derefter ringes åter, men icke så härdt. Efter enna signal begifva sig alla till matrummet, som tid, äfven i de aldra finaste husen, är beläget i ällarvåningen som det skulle kallas i Sverige, här allas denna våning Basement. Vid det midt på golfet stående, dukade bordet har hvar och en sin estämda plats. Värdinnan ocn värden hafva sia platser vid hvar sin ända af bordet. Den örstnämnde serverar nu kaffe, biffstek eller fisk, hvarf alltid en amerikansk frukost består, förutom bröd ch smör. Seden här är, att så fort man ätit stiger nan upp från bordet, icke såsom i Sverige, att man f artighet väntar tills alla ätit. Middagen serveras anligen kl. YI, då det äfven ringes till bords, och r det ett allmänt bruk, att vid denna måltid husadren alltid skär för och utdelar portionerna. Nåson soppa kommer aldrig i fråga i amerikanska us, utan efter köttet serveras någon budding, pay ler eceme med sylt. Klockan 17 på aftonen ringes ill souper, och denna består af th6, bröd och smör, kött etc. och någon slags kaka. Sedan denna måltid ir slutad, begifver sig vanligen hela sällskapet till the Parlour, ett gemensamt samlingsrum för alla, och här converseras, musiceras och dylikt vanligen 2 a 3 timnar, och dessa samqväm äro både angenäma och nytiga. De vackra sommaraftnarne, då man tycker det ir för varmt inomhus, placera sig vanligen både husegare och hyresgäster på den stora trappan utåt gatan och hår föres konversationen lika ogeneradt. Priset för dessa inackorderingar variera från 6 till 8 dollars i veckan. Det är mycket vanligt här i New-York att äfven ungt gift folk inackordera sig på detta sätt, på det att den unga frun må slippa hushållsbestyren, hvilka de amerikanska fruarne öfver hufvud taget icke gerna befatta sig med. Söndagen hålles mycket helig af amerikanarne. På förmiddagen besöka de alltid kyrkan och eftermiddagen tillbringa de inom hus med sina familjer. Några bjudningar eller besök existera icke den dagen; alla teatrar och andra offentliga nöjen äro tillslutna, icke ens omnibusarne få vara i rörelse, så att då man första Söndagen efter sin hitkomst passerar New-Yorks gator förefaller det nästan som staden vore utdöd, så folktom är den. Det gamla ordspråket vi hafva i Sverige: atiderna äro ombytliga, sa borgmästaren gick branavakt besannas här om nåägonstädes, ty om en person misslyckas i en branche så börjar han straxt en annan. Det förekommer här alls icke besynnerligt, att t. ex. en person som den ena veckan är urmakare, den nästa är skräddare, att en köpman, som gjort en kullerbytta blir soldat i armen, en som varit öfverste i arm6en blir värdshusvärd, en som var mäklare blir kypare, en skomakare målare, en jernhandlare apotekare o. 8. v. Till och med bland mina landsmän här finnes stor skilnad mellan det yrke som de haft hemma och dem de nu hafva här. Så t. ex. hafva vi en person som hemma varit mäklare och här först var rullgardinsmålare, men nu är apotekare; en som i Sverige varit tapetseraregesäll, men här är fmedicine doktork; en som hemma var skräddaregesäll, men här är prest eller som han tillochmed af sina församlingsmedlemmar låter kalla sig: biskop; en annan som hemma var i kryddbod är nu urmakare; en som varit garnhandlande är här hattmakare o. 8. v. Gifva icke dessa exempel vid handen att ofvannämnde ordspråk är sannt? En mängd landsmän, som hemma voro fina herrar, sågom kontorister etc. och hvilka på senare tider hitkommit men ej lyckats få sysselsättning, hafva gått till kolminorna inne i landet. Der hafva de slitit rysligt ondt och vanligtvis icke kunnat uthärda mera än 2 a 3 veckor, hvarefter de oftast återvändt hit. Vid deras återkomst har det nästan varit omöjligt att igenkänna dem, så medtagna och afmagrade ha de varit, och i stället för sina fina skritvarehänder ha de nu rigtiga bergsprängare-d:o. En icke obetydlig del svenskar, som varit här någon kort tid, men icke lyckats få någon anställning, hafva återvändt till fäderneslandet, och deruti hafva de onekligen gjort ganska rätt. Det är märkvärdigt med svenskar som varit här i Amerika under en längre följd af år och lyckats bringa sig till oberoende, de vilja gerna för en kort tid återse sitt fädernesland, men icke på några vilkor stanna der. Jag känner flera aktningsvärda landsmän som sagt detta, och efter deras förklaring finner jag det icke heller underligt; de ha här tillbringat 15 a 20 år, och lyckats förskaffa sig ett oberoende som de icke kunnat förvärva hemma, ha fått nya lefnadsvanor, kunna här föra ett mera ostördt lif, och slippa allt det krus och fjäsk som hör till ordningen hemma i Sverige. Ett annat skäl är ock att många äro gifta med detta lands döttrar, äro familjefäder och således hafva ömmare band som fängsla dem mera här än hemma. Jag har hört flera landsmän som besökt Sverige, vid sin återkomst yttra: ja, nog var det roligt att komma hem på ett par månader, att helsa på slägtingar och bekanta, men icke skulle jag trifvas att stanna der för alltid. Likasom hemma i Sverige (åtminstone förr) svenskar och norrmän icke kunde draga rätt jemnt med