Göteborgsposten – 18 oktober 1866, sida 1

moder, vid bokhållarne eller Charles Moitessier, dess mera upprörda blefvo de. Ett ögonblick förlorade han nästan herraväldet öfver sig sjelf; utan att göra sig reda för hvad han gjorde lyftade han sakta ett förhänge, som betäckte dörren till hans brorsdotters rum, i vädret. Genom glaset för hvilket. hängde en musslinsgardin såg han nattlampan kasta sitt matta gula ljus ut i mörkret. Hans ögon fästade sig orörligt på detta ljus, och småningom kunde han skönja föremålen i halfdunklet. Först såg han bordet, som uppbar lampan, sedan sängen hvarest Louise sot och elfenbenskrucifixet som kastade sin svarta skugga på de hvita gardinerna och sist den unga flickan som sof lugn och leende likt ett barn. Huru länge stod han väl der, orörlig med fötterna fastnaglade vid mattan? Hvilka vansinniga tankar, hvilka planer och frestelser uppstodo icke hos honom. Plötsligt kände han en hand läggas på sin skuldra. — Hvad fattas er, käre svåger? frågade hans svägerska och såg skarpt på honom. Han blef dödsblek och vacklade ;hans ögon stirrade af fruktan, liksom hade han sett ett spöke. — Jag ... jag ... såg på henne medan hon sof ... stammade han. :