Göteborgsposten – 17 oktober 1866, sida 2

27——— ee — — ni skall behalla er nuvarande plats här. Jag vill icke tala om den lilla lifränta som jag ber mina arfvingar gifva er då ni drar er ur hanseln. Det följer af sig sjelf. Naigeot böjde hufvudet utan att kunna få ett enda ord öfver sina läppar. IIan skulle uttrycka sin tacksamhet, men vreden qväfde hans stämma. Han skulle önskat att med en onda blick kunna döda alla dessa menniskor, som tagit hvar sin del af denna förmögenhet, ar denna ro och hvila hvarifrån han ensam var utesluten. — Detta, tänkte han, är alltså mitt öde; let förhatliga arbete som jag nu utfört i tretio ar skall alltså förfölja mig så länge jag har händer till att skrifva med, ögon till att ätskilja bokstiäfverna, hufvudet klart nog till att räkna, och sedan får jag mitt bröd som en invalid! .... Jag är en bonde i schackspelet eller en nolla som icke har annan betydelse än att gifva det föregående talet sitt värde! Alla dessa menniskor gå bort och taga förmögenhet med sig. Moitissier tager Louise ifrån mig .... mig lemnar hon qvar i en vrå ..., och om man en gång behöfver mig, så hemtar man mig som en möbel eller ett familjporträtt — och då man sen begagnat mig så sänder man mig tillbaka igen till min vrå! .... Åh! om jag blott kunde hämnas! mumlade han