Göteborgsposten – 16 oktober 1866, sida 1

Ödet som ett ögonblick höjt upp honom i de högre regionerna, kallade honom nu utan medlidande tillbaka till kontoret, hvarifrån han flyttat. Som en stackars obetydlig menniska, nyimen ingen tänkte på och som knappt tänkte på sig sjelf, oskadlig och tålmodig, hade ödet dragit fram honom; men nu kastade det honom tillbaka som cen menniska, hvilken var rasande öfver att ha förselat sitt lif, som en menniska hvilken förbannade sitt föregående lit och anklagade Gud och hela verlden för sin olycka, en menniska som var upphetsad af de njutningar, på hvilka han fått smaka men cj lärt fullkomligt känna, som missunnade andra deras egendom och oupphörligt förtärdes af vanvettiga önskningar, beständigt utsatt för frestelsen .... och dertill alldeles hopplös. Ja, denna medtagna varelse, denne gubbe som drömmer om tusende omöjliga eller brottsliga ting medan han sitter mellan de två gamia bokhållarne och skär sin penna. IIan talar blott litet; men hans tystnad döljer stormfulla tankar. Under det de tro honom sysselsatt med en diskontoräkning, beräknar han möjligheterna för döden eller andra tillfälligheter, hvarigenom han kunde ernå en del af don omåttliga lörmögenhet som går genom hans händer utan att stanna der; under det han uppgör dagens räkenskaper, klappar hans hjerta häftigt af hat