Göteborgsposten – 16 oktober 1866, sida 1

91. — ÅUingens Byrå är 1 huset N:o 5 v f plär säja. På vid ga vel, sa jag, och det också med rätta; ty under de sista 14 dagarne i sörra månaden ha de ingen enda afton stått stängda, atan ideligen öppnat sig för den skådelystna publiken. Och att denna varit talrik, är ju helt naturligt, då det var hrr hman Pousette, som med sin famosa trupp gästade Upsala. Men det var väl icke uteslutande sällskapets förtjenst, att publiken var så stor; mången gick kanhända dit, för att få se hur vår teater nu tar sig ut, sedan den i sommar genomgått en så grundlig reparation, grundlig, men också välbehöflig. Det var förut en verklig plåga, att sitta på Ånedra Amphis, inklämd som i ett skrufstäd, utan förmåga att kunna röra armar eller ben, isynnerhet om man olyckligtvis råkat att få till grannar några af vår stads storgubbar, såsåsom t. ex. — aj, aj, — nomina sunt odiosa. Nu är det slut med nedre Amphis, nu heter det parkett, och med det förra namnet försvann också platsens många obehag, men också det billiga priset. En krischa var förr det gamla vanliga, nu kostar det en beko; men också kan man vara säker om att ograveradt få behålla sin klaff för sin egen hedervärda corpus, utan att befara något intrång af obehörig person. Hr B. må vara aldrig så tjock, han måste inskränka sig inom lagliga gränser. Under hrr Åhman Pousettes härvaro anmärkte jag en omständighet, som, ifall sörhållandet i framtiden kommer att blitva detsamma, skulle vara högst angenämt för många bland oss, teaterbesökande studenter. Jag såg nemligen ett stort antal s. k. bättre fruntimmer, (jag begagnar mig at den dumma termen, derföre att vi just icke ha någon bättre), och jag gladde mig verkligen i mitt v nliga sinne vid denna angenäma anblick. Det har nemligen under långa tider varit vanligt, att publiken till större delen utgjorts af studenter, nägra enstaka borgaregubbar samt för öfrigt at en hop at ces dames. Det är sorgligt, men det är ett faktum. Det är svårt att ange orsaken till att de bättre damerna så der helt och hållet undandragit sig alla besök på teatern, (åtminstone så ofta någon ordentlig trupp uppträdt, ty vid studentspektakler o. d. tillställningar tår man nog tilltälle att se dem) men det vore önskligt, om detta förhållande ändrade sig och våra damer ville något oftare än hittills hugna oss med sin — väna anblick. Det är rätt trist att ständigt lefva studentikos; man kan understundom behöfva att friska upp sig litet med en smula familjelif, och för dem, som icke äro nog lyckliga att ha särskilda bekantskaper, skulle det ju kunna blifva en möjlighet att, om våra damer så ville, på teatern få — Gud vete hur jag skall uttrycka mig på bästa vis! — få idka en sorts samiljelif, — samiljelif på afstånd! (Uttrycket är något nytt och djerft, men meningen är god). Redan blotta anblicken af glada flickansigten eller vänliga matronor är tillräcklig för att komma en att glömma sina dammiga luntor, sina stela, tråkiga siffror o. s. v., och jag för min del får erkänna, att jag, för att ha nöje af en god pjes, fordrar icke allenast att aktörerna spela väl, utan ock att publiken är talrik samt att den icke uteslutande består af personer masculini generis. Det är sannt, jag skulle vilja tillägga ännu en tjerde fordran: jag vill sitta beqvämt. Under sådana omständigheter kan det vara en sann njutning att gå på teatern, och jag vill hoppas, att åtminstone några af dessa vilkor komma att uppfyllas eller förverkligas, då nu snart nog dir. Lindmark inträffar med sin trupp. Hvad tycks? Ar icke Upsala bra lyckigt, som nu återigen fått den nåden att hugnas med ett kungligt besök, och detta endast ee