Göteborgsposten – 16 oktober 1866, sida 1

att nå den rikedom som lockat honom bort från den ställning som bokhällare, hvilken fyllt hans ungdom med tomhet och glädjelöshet. — Bästa onkel! hvad gör ni här helt allena? frågade plötsligt en behaglig, klangfull stämma och två sma händer lades öfver hans igon; sofver ni? Naigeot lyftade upp hufvudet, fattade Louises händer under det hon småleende skakade sitt ljusa lockiga här tillbaka från sin panna. Derefter lät han henne sätta sig på sitt knä, lekte med hennes hvita klädnings-spetsar, med hennes fina vackra fingrar, med hennes här, med hennes perlhalsband; han kysste henne på pannan, på ögonen, på kinderna och slydde bort som en vansinnig. Men ack! nödvändighetens stränga lag kunde han ej undfly; förgäfves motsatte han sig sin svägerskas förslag, förgäfves gjorde hun de fruktansvärdaste ansträngningar, förgifves sattade han de mest förtviflade beslut. Snart hade han återigen penna och bläck framför sig, satt åter i det smutsiga kontoret vid den gamla skrifpulpeten, med hufvudboken, pennknifven och kladdpapperet. Han hade fatt hälften af Nandins göromål, då denne blifvit kassör. Der satt han från klockan åtta om morgonen till klockan sex om aftonen och uppgjorde huset Naigeots debet och kredit.