Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

1dJALALILI. Gotebo i —— för det nya tillståndet. Men det erfordras ej heller. Ty vi se, att framåtskridandet segrar likaväl. Om framtidens fara skall vara någonting annat, än ett skrämskott af ljusskygga uslingar, måste det. bevisas, att de nya grundsatserna i sig sjelfva innehålla något mot de menskliga samfundens frid mera fientligt än de gamla, som nu aflösas eller kullkastas. j Men detta bevis skall, om det försökes, brista. De gamla staterna erkände och vidgingo, att de hvilade på en genom svärdet förvärfvad landbesittning. Eröfring hade gifvit de aldra festa länderna deras hittillsvarande gränser, de mindre täta områdesförändringar undantagna, som voro en följd at arf och giftermål. Derför såg man ätrven ofta, att hvad svärdet sammantogat, kunde svärdet åter skilja. Ty om eröfringen var rättmätig för den förre maktinnehafvaren, var den lika rättmätig för den andre och senare. Grannarnes afund eller försigtighet, som iklädde sig den europeiska Jemnvigten, lofvade en gång att vara ett hinder för eröfringar. Men århundradets erfarenhet har tyvärr visat, att detta säkerhetsmedel endast blef användt mot de små stater, af hvilka man ej hade att frakta något ötverdritvet våld. Ingen jemnvigtsteori har törebyggt, att Ryssland, England och Förenta Staterna årligen ökade sitt kolossala område. Vid sådana tillfällen var ursäkten alltid densamma. De beherrska ju redan millioner af främmande folk, hvarför icke då några millioner mer: Då man uppmanade till att hejda de väldigaste maktinnehatvarnes gripande omkring sig, fanns det aldrig någon granne, som ville bränna sig vid elden. Den nya grundsatsen, att homogena folkstammar skola bilda staten, motsätter sig hvarje egenmäktig och med våld utförd inlörlirning. Om ett folk bemäktigar sig ett främmande folks jord, visar erfarenheten, att innebyggarne ej kunnat i flera århundraden denationaliseras, men väl upphetsas och bli mer och mer fientliga. Eröfringen blir således för mångfaldiga slägter en stående orsak till förlust och tara. Ty uppror skola försökas, så ofta tillfälle dertill gitves. Eröfraren af främmande område kan således för framtiden endast vänta sig oro och omkostnader. Det af honom underkastade folket skall angripa honom, då han befinner sig i en svår ställning. Det fullständiga uppslukandet af ett folk skall i följd af de nya konstitutionerna äfven blifva svårare, emedan de underkastade icke kunna bli delaktiga af de gamla borgarnas statsrättigheter. Utförandet af eröfringar förutsätter alltid en godtycklig sjelfherrskande rege ring. Men denna statsform är förklarad för så barbarisk, att den i det närmaste är afskaffad bland de kristna folken. Framtidens internationala politik bör naturligtvis icke försvaras så oförståndigt, att man förnekar, det krig lika gerna kunna ega rum mellan de nya nationala staterna, som mellan de fordna dynastiska. En sådan advokatyr skulle vara lika så ohistorisk och opsykologisk som att vilja påstå, att antingen kristendomen eller reformationen eller liberalismen åvägabragt den eviga freden. De menniskor, som infört dessa stora förbättringar, äro tyvärr alltjemt behäftade med de menskliga lidelserna. Ofta utbryta de så ohejdadt, att orätt och våld framgent växa som frodigt ogräs i de retormerade samfunden, liksom i de gamla. Likväl är det af vigt att veta, att de nya grundsatserna icke medföra någon ny fara. De kunna ej öka krigens täta inträffande och onda. Säframt folkviljan hädanefter blir mäktigare, måste den snarare leda till en fastare zrundad fred.