Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

förkunnat er min ankomst! .... Oh! Domi nique, Dominique .... min älskade Dominique min gode bror! .... ropade Frangois och ga ina tårar fritt lopp. Enkan betraktade honom uppmärksamt oci sann utan tvifvel några af sin mans drag detta besynnerliga ansigte, ty hon gick bor till honom och räckte honom handen. — Jag tillstår, sade hon, att jag ej vän tade er, och att min man blott talat mycke obestämdt med mig om er, men var i alla fal välkommen: — ard! ropade hon till en a de kommiser, som hon förut visat honom till Mcnard, vill ni vara så god, visa hr Naigeo in till min dotter? Frangois Naigeot följde bokhållaren. Han svägerska hade allaredan åter satt sig in i de afbrutna samtalet. Likväl tillade hon då ho såg honom gå bort: — Sedan skola vi göra närmare bekant skap! — Min gode Månard, vill ni låta sa kerna som stå utanför bäras upp i huset? Naigeot följde nu bokhållaren genom ma gasiner, korridorer och trappor, alldeles med vetslös, liksom han gick i sömnen. Han så intet och under tiden stötte han emot möblern och väggarna. Den falska ställning hvari ha: befann sig, ovissheten om hans öde, hans svi gerskas kalla mottagande, allt detta förfärad