Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

ITJTA OM 1 HU5 Sv 7 Vv ———— nom besättandet af Rom och upprättandet af den mexicanska kejsartronen. Ingen förnekar, att han dermed på det tydligaste bevisat, huru fruktad Frankrikes makt är. Men han har äfven på dessa osolkliga företag måst offra så mycket af sin styrka, att åtminstone kejsar Napoleons egen ställning derigenom försvagats, om än Frankrike sjelft icke är förlamadt. Dessa företag tillräknas derföre den kloke statsstyraren som fel, enl. någras förmenande tillochmed så stora, att ej ens han har råd att begå dem. Men det är ej blott i bjertat af det civiliserade Europa, som folkviljan sålunda mer och mer kommer till giltighet i bestämmandet af rikenas gränser. Äfven bland österlandens halfbarbarer tima händelser, som för ett halft år sedan skulle varit otroliga ... Att förneka, att dessa stora förändringar inträffat, skulle vara detsamma som att förneka, att det i —aOar har regnat. De politiska omskiftningarne hafva alla känt. Anhängarne af det gamla måste nu inskränka sig till att försäkra, det förändringarne äro till ondo. Hos oss finnes det icke många, som bry sig om att beklaga en fursteslägt, hvilken afsättes från embetet, derför att den blir öfverflödig, i det vederbörande stat skall till större förmån för folket förenas med en annan. Men det påstås, att förändringen skall minska friheten, göra folken olyckliga, tvinga dem in under militärtyranni samt införa sjelfförpansning och våld i Europas folkrätt. Det är märkligt, hvilka besynnerliga tillfällen de konservativa välja till att predika frihet. I hvarsdagsbruk är det deras älsklingssats att varna mot trihetens missbruk. De begråta de skadliga töljder, som visa sig deraf, att folket redan njuter för mycken frihet. Nu hafva just dessa samma försigtiga vänner af det gamla fått friheten så kär, att de vilja hindra nationerna från att uppoffra den för ernåendet af de beslägtade stammarnes enhet. De konservativa lofprisa nu den gamla friheten i småstaterna. De frukta tyranni i de stora staterna. De förutspå, att de större samfunden skola utveckla en äregirighet, som ej kan mättas utan ständiga krig. I alla fall påstå de, att det hädanefter skall erfordras ett krigsrustadt tillstånd, en stående krigshär, som skall tära på folkens merg helt annorlunda än de menlösa barnsligheter och fåfängligheter, hvarmed småkonungarne och småministrarne hittills fördrefvo tiden under sysslandet med regeringsbestyren. Då det påstås, att de nya grundsatserna för den internationala politiken endast skola blifva en täckmantel för missbruk, våld och sjelftagen rätt, är det uppenbart, att man törvexlar den revolution, som skall införa det nya tillståndet, med detta sjelft. Aldrig har någon vigtig och genomgripande samfundsförindring införts utan kamp och blodsutgjutelse. Kristendomen, reformationen såväl som den fria eller konstitutionela samfundsinrättningen hafva alla kostat strida blodströmmar. Om intet god: förtjenar sådana uppoffringar, borde ej heller dessa hafva förvärfvats. Men då ett af dessa tramsteg en gång vunnits, är det å af den eviga tredens mest obetingade anhängare, som skulle vända tillbaka till det samla. Ty ingen djerfves påstå, att det samla tillståndet enligt sina maximer bättre bevarade fred och vänskap bland menniskorna. Det är således ej af vigt, om tusenden m beklaga att blod flyter, för att upprätta de nationala staterna med naturliga gränser, i stället för de forna artificiela eller tillfälliga lynastiska rikena. Ogillandet bevisar endast ut dessa män icke vilja sjelfva offra något