Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

— H——— I1Ivad som här anmärkts om de internationala förhållandena, d. v. s. de framtida staternas umgänge med hvarandra, det skall äfven gälla om de inre förhållandena, om statsstyrelsernas konstitutionela törhållande till medborgare eller landets undersåäter. De konservativas fruktan för, att vi gå ett soldatvälde till mötes, att krigiska imperatorer hädanefter skola komma att råda som godtyckliga envåldsherrskare i Europas en gång fria länder, saknar all rimlighet. Hvad vi se, är blott, att den allmänna meningen förvärfvat sig ett alltmera enväldigt inflytande, både på styrelser, krigshärar och på de händelser, som dessa genomfört. Endast då äro stora omhvälfningar bragta till stånd och mäktiga bedrifter utförda, när en hel nation och äfven dess regering och krigshär varit ledda af en allmän tanke, som kunde samla och koncentrera kraften till den stora ansträngning, som segren fordrade. Först då nordamerikanarne beslutat sig för slafvarnes fullständiga trigifvande, öfvervunno de Söderns upproriska. Att despotismen ej utgör de nya staternas styrka, är tydligast bevisadt genom Österrikes erfarenhet, hvars nederlag tvenne gånger varit lika storartadt, som dess fasthållande vid det gamla tyranniet varit styfsinnadt. Helt visst törestår en stor förändring i folkens förhållanden under sakernas nya tillstånd. Det skall krätva en vida större verksamhet, än som förr var af nöden. De nya staternas oundgängliga förnödenheter skola bli större än de gamlas. Det är ej nog med att, såsom det nyas motståndare sagt, försvarsväsendet skall kräfva större omkostnader än förut. Åtven de anspråk, som uppställas at industrien och handeln, äro ofantliga. Hvarje land fordrar i vår tid att bli försedt med jernvägar, kanaler, hamnanläggningar m. m. Dessa fredens jätteverk förutsätta en användning af kapital och menniskoarbete, som ej är mindre än det de nya krigsmaskinerna skola uppsluka. Alla dessa nya utgifter hafva den egenskapen gemensam, att de icke, såsom i hänsyn till den gamla hoflyxen, afse umbärliga föremål. De kunna derför icke besparas enom en större republikansk enkelhet. De ro tvärtom nödvändiga tör folkets bestånd. Utom dem kan det ej uthärda konkurrensen med grannar i fredstid, då det gäller att för billigaste pris förvärfva sig, hvad som erfordras af jordens produktioner för lifvets blotta upprätthållande. Den nation, som skall försumma att minska sina utförselomkostnader medelst förbättringar i transportmedlen, måste atstå från den handel, hvaraf en del af folket lefver. Den skall få se sina arbetare utvandra till ett land, der de lättare kunna producera afsättliga varor. Försvarsväsendets stigande behofver äro så lätt begripliga, att det egentligen är de små staternas fullständiga oförmåga att avigabringa det, som gjort deras omöjlighet tydlig. Nutidens krigsmateriel representerar alltför många tusende menniskors arbete, för att det skall kunna anskaffas af en fåtalig nation. Den förmår från sitt produktiva arbete taga så många händer, som ett tidsenligt försvarsväsen kräfver. För ett talrikare folk vill den nödvändiga vapentillverkningen endast säga, att det måste underhålla flera jernarbetare. Det är således obestridligt, att dessa staternas flera behofver endast kunna åstadkommas af äfven den talrikaste nation genom betydliga statsinkomster. Dessa återigen kunna endast förvärfvas af den skattdragande borgaren för mera arbete. Men detta är ej något annat, än den gamla erfarenhetssatsen, att civilisationen med dess fördelar och komfort icke kan erhållas utan genom mera ihållande ansträngning än den,