Göteborgsposten – 11 oktober 1866, sida 1

detsammu och gjorde slut på hennes förlägenhet. — Louise, denne herre är din onkel, din fars bror, sade hon. Han kommer direkte från Frankrike med Vulcan, med hvars kapten jag nyss talat. Jag får bedja dig om att hålla honom sällskap, ty du vet att jag ej har tid dertill för ögonblicket. I eftermiddag skola vi talas vid, käre svåger. — Kom, biste onkel, sade den unga flickan, och sätt er hos mig, så att jag riktigt kan se på er; ty era drag påminna mig verkligen till den grad om min älskade far, att jag skulle kunnat falla er om halsen straxt ni kom in. — Mitt kära barn — Men min förvåning, och dessutom, tillade hon i sorgbunden ton, den känsla som denna likhet väckte hos mig, allt detta — Dominique hade verkligen skrifvit till mig att ni var vaeker och skulle mottaga mig med glädje, min kära nitce! sade Naigeot, rörd öfver att omsider en gång höra några vänliga ord; men . — Men hvad, onkel? Har han narrat er? — Ni är långt vackrare än jag trodde, svarade bokhållaren naivt. (Forts.)