Göteborgsposten – 9 oktober 1866, sida 1

öre. — IIAmingens Byrå är 1 huset N: do vid —— — -——— 1 ionen, hvilken senare likväl ej förblef ståcende rid dylika skaldestycken, utan äfven anknöt ig till prosan, hvarigenom en prosaisk tradiion uppstod. På detta sätt hade de nordgermaniska olken i 8:de och 9:de århundradena af vår ideräkning förvärfvat sig en egen andlig utbildning, som kunde tillförsäkra dem för framiden en sjelfständig och egendomlig själsutveckling, tillochmed under påverkan af främmande inflytande. Denna själsutveckling befrämjades mäkigt i 9:de och 10:de århundradet genom vikingatågen, som bragte de nordgermaniska folken i ständig beröring med bildade europeiska nationer nära och fjerran; genom de många små staternas i Norden upprifvande och hopsamlande i trenne större riken, Sverige, Norge och Danmark, samt genom kristendomen, med hvilken mildring i sederna samt nya kunskaper infördes. Etter denna allmänna öfverblick skrider förf. till att särskilt betrakta den andliga rörelsens inflytande på nordmännen (norrmännen). Då Norge blifvit enadt under Harald Hårfager, började der äfven en sträfvan efter att samla och förena de hittills spridda kunskapsskatterna, genom runor och tradition. Då 1!(, århundrade derefter de kristna lärarne kommo från England, medförde de bruket af de latinska skriftecknen, af bläck och pergament. Men skrifkonsten användes mera uteslutande på de för kyrkans tjenst nödiga böckerna, och det dröjde ännu ett århundrade, innan denna konst började användas i den verldsliga vishetens tjenst och på landets språk samt till upptecknande af folkets egna andliga alster. Först i medlet af 12:te århundradet trädde skrifkonsten i riktig verksamhet för frambringande af en rent norsk litteratur, och i 13:de århundradet, isynnerhet under konung Haakon Haakonsöns ärofulla styrelse (1217—1263) uppnådde denna litteratur sin högsta glanspunkt, troget afspeglande denmuntliga tradition som den af löste, i det den endast på pergamentet öfverflyttade, hvad som redan i det lefvande ordet erhållit ej allenast sin bestämda inre karakter, utan äfven sin fulländade yttre form. Här kunde sällan eller aldrig bli tal om någon egentlig författareverksamhet; duglighet som samlare och skrifvare var egentligen det enda, som erfordrades. Litteraturen var namnlös, men derjemte i hög grad folklig, och bibehöll sålunda traditionens karakter i dess vidaste utsträckning. Och det är denna karakter, som gifver den norska litteraturen från medeltiden ett så oskattbart värde för våra dagar, i det vi uti den ej se enskilda personligheters meningar och erfarenhetsrön skildrade, utan höra ett helt folk framställa sina tankar, känslor och åsigter, törtälja de händelser, i hvilka det spelat en roll, på det sätt, hvarå det i allmänhet uppfattat dem, och med de omdömen om deras inre sammanhang som det sjelft har fällt, — uttala sitt vetande i de mest olikartade riktningar, — kortligen, afteckna hela sitt lif i dess inre och yttre rörelser med en kraft och sanning, som den enskilda personligheten aldrig förmår att i samma grad tillegna sig. Men den tid måste komma, då aktningen för och tilliten till det skrifna ordet under gräfde den muntliga traditionens kraft och verksamhet, då man idkade skrifkonsten på hågkomstens bekostnad, och då den icke läskunniga allmänheten mer och mer uteslöts från det omedelbara tillträdet till kunskapens källa, derigenom att denna upplyftes i en högre krets, i de med lärd bildning begåtvades krets. I slutet af 13:de och början af 14:de århundradet visade sig förebuden till denna öfvergång. Skolbildningen började göra sig