Göteborgsposten – 28 september 1866, sida 2

en för ett godt och gediget innehåll, och särcilt äro dessa betraktelser att anse som frukrna af ett mångårigt lits medidationer öfver jreteelser inom naturens och menniskans lif. id genomläsandet af dessa betraktelser tycer man sig i tanken lyssna till en högt bilad och erfaren gammal mans råd och uppysningar för ett lit, i hvars atton han redan efinner sig, medan han sjelf är ett bevis för anningen i den af honom uttalade satsen: Blotta modeherrar äro ingenting annat än afkurna blommor i en bukett — då de väl en sång vissnat, kunna de aldrig mera slå ut i lom. I salongen liksom ötverallt annorstäles, är det själen, som i längden bibehåller tvervigten. Sedan mången förf. på modet ör längesedan vissnat, är Bulwer ännu alltemt stor som alltid. Såsom sann i ein allnänlighet och karakteristisk för den man, som nedkastat densamma, meddela vi följande betraktelse: Naturen erhåller större dragningskraft, i samma mån som våra fjät närma sig den graf, som utgör len försvinnande punkten i dess landskap. Ar efter år märker jag, att denna dragningskraft får ett större välde öfver mig. Det var ett skede i mitt lif, då jag betraktade hvarje timme som jag tillbragte utanför hufvudstäder såsom förlorad, då jag med gladt sinne återvände från sysslolösa vandringar under sommarträd tll röken och larmet på Londons gator och fröjdade mig åt att höra mina steg klinga mot den hårda stengatan. Längtan efter att täfla och strida; törsten eftar retelser, som visade sig den ena efter den andra under bestigandet af en högt liggande bana; iakttagelsen af menniskorna, der de flocka sig tätast; hjertats varma andel i de passioner, vid hvilkas undersökning den från deras sus fria själen stannade — allt detta ingaf mig, likasom det plågar ingifva de flesta lifliga menniskor i ungdomens oförsvagade kraft, glädje öfver perspektivet al gatlyktor och bullrande sorl på det stora torg, der idger utbytas. Men nu älskar jag landet, liksom då jag var ett litet barn, innan jag hade gifvit den ärelystnad, som är den första hårda lexa vi lära i skolan, tillträde till mitt hjerta. Ar det till någon del derför att dessa träd aldrig påminna oss om, att vi bli gamla? Eburu de äro äldre än vi, äro deras ihåliga stammar beklädda med yppigt löfverk; naturen har ingen röst som sårar egenkärleken; hennes kyligaste vindfläkt tillintetgör icke nägon lättrogen känsla. Endast hon bibehaller samma anlete i vår ålderdom som i vår ungdom. Den vän, med hvilken vi på sin tid förtroligt rådplägade, hafva vi lemnat qvar i hvimlet såsom en främling, måhända såsom en fiendel Den qvinna, i hvars ögon för en tjugo år sedan ett paradis tycktes öppna sig i en fallen verld, gingo vi häromdagen förbi med en kall bugning. Hon begagnade smink och löshår. Men de vilda blommorna under häckarne, de glimmande gnistorna i de glada vattnen — de bafva icke svikit nägon vänskap! Deras skönhet har ingen konstlad fribet, deras leende intet svekfullt bedrägeri. Men det ligger en djupare sanning än allt detta i det inflytande naturen vinner öfver oss i samma mån som lifvet drager sig undan från split och strid. Vi sättas på jorden för en viss tid, för att, i öfverensstämmelse med våra olika andliga vilkor och förmögenheter, uppfylla de pligter, genom hvilka jordens historia sortsättes. Skrilpulpet och packhus, fabrik och kassakista, forum och senat, skolor för vetenskap och konst, vapen och litteratur — med dessa försköna och rikta vi vår gemensamma boning; med dessa försvara, sammanknyta ooh förädla vi vårt gemensamma slägtes öden. Och under denna tidrymd är själen visligen inrättad mindre till att betrakta än till att handla, mindre till att hvila än till att arbeta. Verldslifvets stora ström behöfver afnotning längs dess stränder, för att bälda den lag, som bestämmer dess böljors rörelse; men då denna verksamhetens tid närmar sig sitt slut, mister själen, för hvilken en tillvaro på andra sidan jordens mål är bestämd — en tillvaro, som är upphöjd öfver skrifpulpet och packhus, fabrik och kassakista, forum och senat, skola för vetenskap och konst, vapen och litteratur — så småningom sitt hållfäste på forna föremål och drages, måhända oförmärkt för henne sjelf, närmare mot den gudomliga källa till allt lif, genom hvars trollkraft naturen påminner menniskan om hennes oafhängighet af det hvimmel, från hvilket hon åter börjar dyka upp Och i förening med denna andliga utveckling förtjenar det att anmärkas, huru ovilkorligt vi i ålderdomen med sällsam förkärlek återvända till allt, som är friskt i ungdomens tidigaste gryning. Hafva vi förr icke brytt oss om våra barn, så fröjda vi oss nu åt att se dem vältra sig i det gräs, der vi linka framat på våra kryckor. Farsadren vänder sig otåligt bort från sin medelålders, bekymmerfulle son, för att med barnsligt skratt lyssna till ett spädt barnbarns joller. Det är de gamla, som plantera unga träd; det är de gamla, som bli mest sorgsna vid höstens ankomst och mest glädja sig åt den annalkande våren. Och kan icke — i betraktande af den ovanliga finkänslighet, hvarmed det gifves oss en vink om den osynliga, eviga framtiden — den instinktlika sympati. hvarmed lifvet i ålderdomen afslutar sitt kretslopp vid den punkt, som berör lifvets kretslopp i barndomen, vara en välvillg antydan att Döden intet annat är än själens födsel, Och att så vi bör den kalla ? Och månne det icke kan ligga en djupare mening, än den mera i ögonen fallande tolkningen, i de heliga orden: Blifven såsom barn; ty dem hörer him: melriket till? Ligger det ej någonting fridfullt, någo! af odlingens tillkämpade lugn öfver denna be traktelse, hvilket sprider i sin ordning lugr och ro i den läsandes sinne? Om Uaandrarkerog Arbeider-Voreningel med Ökonomiske Formaal, at J. N. Mohn. Chri stiania, P. T. Mallings Forlagsboghandel. I denna läsvärda broschyr söker förf. visa huru handtverkerierna, de små näringarne ef mn danträngaR af dan atnrrpre — —T2—84 AR hand All 1 Jo.