Göteborgsposten – 28 september 1866, sida 2

Jag har fått mycket att tänka på; jag tror att jag står vid en vändpunkt i mitt lif. I går afton, då jag inspekterat posterna och gjort dagsrapporten färdig, kastade jag mig på bädden för att söka nå ra timmars hvila. Raoul tycktes vara bättre, febern hade lemnat honom och vi hade under en fjerdedels timma haft ett ganska muntert samtal. Jacoub pyssade nu omkring honom. I Jag hade väl sofvit en timmas tid då jag vaknade och ett ljussken sken mig i ögonen, Raoul satt till hälften upprätt på bädden med en portfölj framför sig och skref, under det Jacoub höll lampan straxt bredvid. Med förbindningen omkring det nästan kala hufvudet sag Raoul så gammal ut och hans skägg förekom mig hvitt. Nu hade han just slutat. Han böjde sig ett ögonblick tillbaka, derefter lade han papporetetillsammans och förseglade det. Han kaÅtade brefvet på bordet och sjönk äter tillbaka på madrassen. Jacoub ställde bort lampan och lemnade tyst baracken. Kort derefter yttrade Raoul: — Rodolphe! är du vaken? Jag höll just på att slumra in igen, men for nu upp och gick bort till honom. — Sitt dig här och hör uppmärksamt på mig, sade han med ett småleende. Jag satte mig på sängkanten.