Göteborgsposten – 21 september 1866, sida 1

Sammanstötningen var våldsam, och stridsplatsen förekom mig som en arena, der vilda djne kämpade emot hvarandra. Tjutande och stönande sjönko öknens söner ned under zouavernas fruktansvärda vapen, och kampen upplöste sig snart i vild flykt; de hvita fladdrande burnusarne försvunno efterhand mellan sandhafvets böljor; ett regn af gevärskulor sändes efter dem. De närmare och aflägsnare trumhvirslarne underrättade oss om att det allarmerades öfver hela förpostlinien, så att ingen ny öfverrumpling var att befara för denna gängen. Med hornsignaler kallade jag mitt folk tillbaka från förföljandet och vände om. En trupp ridande jägare kom emot oss och officeren red rakt fram till mig. Jag igenkände general Jussuf och helsade; de närmaste zouaverna skyldrade gevär. Medan generalen höjde sig i sadeln liksom för att se sig omkring, afgaf jag en kort berättelse om hvad som förefallit. — Hvar är förpostchefen, öfverste de Puycres? frågade han kort och med skarp betoning! — Posterna inspekteras, min general, svarade jag. — Det är bra, 5ttrade generalen nickande, ni har gjort er pligt; jag emotser en skriftlig rapport. Hvad är ert namn?