Göteborgsposten – 15 september 1866, sida 1

tan Ior var goda stad OCh al omsorg för sina dyrbara lif att de på öfvertalningsvägen lyckats förmå länets humane styresman, landstingets ordförande, att förflytta tinget till Uddevalla. Telegrafen berättas med anledning häraf under de senaste dagarne ha spelat värre än under dagarne före representationsreformens afgörande. Dock, hvad mer? Verldens, och, som vi förmoda, jemväl landstingsärendenas gång lärer väl icke förändras för det, och Göteborg får väl för denna gång trösta sig öfver förlusten, dock, märk väl, endast för denna gång, ty vi vilja antaga att dylika förflyttningar icke för framtiden, om också på fleras begäran komma att öfvergå till last, d. v. 8. enligt den bekanta definitionen, till vana. Minst behaglig kommer emellertid denna flyttning säkerligen att förefalla skrifvarena vid verket, sekreteraren och tidningsreferenterna, hvilka, istället för att i godt mak kunna få lunka en trappa upp i Götedorgs fåfänga och der i allsköns ro göra sina anteckningar, nu få trotsa alla obehagen af höststormarne på vestra kusten. Dock, de höra ju i alla händelser till minoriteten och ha i värsta fall utsigten att endast de lefvande komma fram till Uddevalla, der genast vid framkomsten kunna tå stärka sina af vågorna upprörda matsmältningsmaskiner med några klunkar at den restaurerande dryck, af hvars inventerande den vänliga staden åtnjuter äran och som den äfven skänkt sitt namn. Att hösten är inne och ute med, lärer ingen kunna bestrida. Kanhända roar det er att höra huru dess intåg i den Riis-Sagerska stilen beskrifves i en glad landsortstidning? 1— Inte? Ni är tillräckligt belåten med veckokrönikans Åväderleksbetraktelser!, säger ni. Inga pikar, min herre, och till straff så har ni här hela den klassiska godbiten: Hösten har gjort sitt inträde och börjat att måla förgängelsen på naturens kinder. Halvets böljor blifva allt mörkare och mörkare, ingen fjäril tömmer mera blomstrens skålar. Men ändock lika skön, om ock ej så varm, prålar på fästet den uppgående solen. Lugn sin gudablick hon härlig vänder och småler åt jordens innebyggare, hvilka vemodsfulla blifva öfver saknaden af den purprade rosen, som nyss-så liflig glödde. Blomsterfröjden är snart förbi och Rosas alla älsklingar kastas kring marken för de häftiga vindarne. Dock hoppet lofvar nya vårar, somrar, som le från himmel blå, då under skuggan utaf skogens kronor vi åter kunna forglömma all höstens bärjnad, då åter herrligt susar uti lund, så glädtigt sjunger ö och sund. Det var mej en hund! Prosit! Undras just hur väderleksbetraktarens egna kinder sågo ut, då han nedskref dessa sköna tankar! En skön tanke var, utan ironi sagdt, den att förvandla hela sträckan af de utmed hela ena sidan at Nya alleen löpande sumpiga ängarne till en vacker park. Denna vackra plan är nu i det närmaste realiserad, i det hela sträckan, ända från Nya Teatern fram till bron vid Nya HElementarläroverket, nu är i det närmaste färdig, hvad beträffar dränering, planering och gångars anläggande. Trådoch buskplanteringarne komma, gissa vi, att oförtöfvadt företagas, och nästa år skola vi säkert kunna fröjda oss ötver att se prunkande i all sin fägring hela denna vidsträckta anläggning, som i en framtid, då den tillämnade nya stadsdelen å Hasselbladska ängen blifvit bebygd, jemte alleerna kommer att bilda en förtjusande oas midt i södra delen af staden, en tillflyktsort, till hvilken Brunnsparkens behag i norra delen komma att framstå som ett skäligen klent motstycke. Men, man får vara nöjd, sa Mothander, såg Bocktoten för 67:de gången. Den person, till hvilken vår stad beträffande sagde planteringar, liksom i många andra hänseenden, står i stor förbindelse, är ledamoten af stadsfullmäktiges rådkammare, handl. hr August Kobb. Det gröna Wasaordens band, hvarmed han från högsta ort nyligen som ett erkännande af hans medborgerliga förtjenster hugnats, kan med heder bäras af en man, som i så många år arbetat för att omgifva vår stad med ett grönskande band af skuggrika lundar, leende blomstergårdar, förtjusande kullar och — kronan på verket! — de mjukaste, mest ögonsägnande gräsmattor, som natur och konst någonsin och någonstädes lyckats åstadkomma. Konstföreningens tafvelutställning å Börsen har varit talrikt besökt af allmänheten och har också verkligen erbjudit åtskilliga taflor af mycket intresse. Hr Ekmans stora tafla kan icke undgå att väcka uppmärksamhet, ehuruväl ingen åskådare lärer kunna annat . än att vid densammas betraktande beklaga, att den talangfulle målaren icke användt det arbete och den tid, hvilka denna tafla säkerligen kostat honom, på ett mera tacksamt ämne än en vid första anblicken temligen obegriplig och, noga räknadt, svårligen fullt berättigad allegori. Vissa partier af taflan äro dock mycket tilltalande, och deribland räkna vi först och främst Frälsarens bild, som är hållen i en färgton, sådan som de äldre mästarne älskade att ge åt hufvudfigurerna på sina religiösa stycken. Representanten af Britannia, sjömannen, förefaller oss deremot vara hållen i ett nog slickadt manr, han ES 0 I ov o —-UIT—