Göteborgsposten – 12 september 1866, sida 1

derefter för sina åsigter i åtskilliga vigtiga frågor, och förmälde sig antaga valet om förlistorna redan mera än 60 namn förekomma, men ibland dessa flera, hvars innehafvare sannolikt icke önskade att bli valda, så uppmanade han dessa personer, för såvidt de voro tillstädes, att gifva sitt beslut tillkänna, på I nande frågor. BR Get 5k bödlar, föliaktligen ej mordlystna af behof och vana, och det lilla associations-sällskapet, som delar ljuft och ledt, slår sig igenom, förtär visst icke champagne och kycklingpastej med tryffel, men letver, hvilket dock är hufvudsaken, svälter icke, hvilket i dessa bistra tider redan är ganska mycket, och hoppas på framtiden, nöjdt med den uppmuntran som bubliken lemnar och som ej fordrar att hvarje i sujett skall vara fullt jemförlig med Kongliga teaterns främsta artister. Den II September. Det förberedande valmötet i går afton, mot hvilket elementerna icke sammansvurit sig, hade jag icke för mycket godt velat forsaka. Det erbjöd många intressanta och åtskilliga rätt komiska pointer. Redan på slaget sex var nedra börssalen ganska väl befolkad, och det dröjde ieke länge förr än samlingen var så manstark som utrymmet medgaf. Till ordförande valdes d:r Sohlman, Aftonbladets utgifvare, som inledde diskussionen med några ord om ändamålet med sammankomsten. Kyrkoherden Ekdahl som först fick ordet anmälte att åtskilliga personer uppmanat honom att ställa sig som kandidat, redogjorde l ! 1 I I I ) troendet tillfölle honom. Iusegaren Hagström ordade i ett lifligt föredrag om mötets stora betydelse. Auditör Scheutz erinrade derom att då på de i tidningarne intagna kandidatdet att deras namn ej onödigtvis skulle på i de definitiva vallistorna blifva upptagna. Kammakaren Schuldheis och skräddaren Roos, som I begge voro sammankomsfens ifrigaste talare, delade denna åsigt, men den senare yrkade (äfven att de uppställda kandidaterna skulle gifva sina åsigter tillkänna i dagens bränI anledning af hr Scheutz framställning tillkännagaf d:r Sohlman att han ej önskade blifva vald, och uppmanade sina vänner att ej uppföra honom på deras vallistor. ProfesIsor Bergfalk gjorde sammaledes, åberopande sin framskridna ålder och sin försvagade hörsel. Derefter inträffade en komisk episod. Bokbindaren Prykblad förklarade sig vilja uppställa en kandidat med mycken lärdom, med så stor lärdom att han var omistlig i den nya inrättningen, som icke tycktes skola bli försedd med lärdt folk — han menade riksarkivarien Nordström. Då gat sig ett 8 8 ljudligt missnöje tillkänna. Man ropade nej! och man hyssjade. Talaren blef ond och sade: kallas det edukation, att hyssja ned folk, så vill jag ändå ställa upp riksarkivarien Nordström, och fastän han var emot representationsförslaget, så är han en mycket lärd man och stor talare. (Skratt och hyssjningar). — Ordföranden nödgades med klubban kalla till ordning. Kapten Nordentelt, litteratören Ekgren, grefve von Rosen, amanuensen Wieselgren, samt skräddaren Roos påyrkade profval, och föreslogo dels att sådant genast skulle anställas med slutna sedlar, dels med sådana som vid utgåendet skulle öfverlemnas, för att sedan af en komitå ordnas, och de 13 personer, som erhållit flesta rösterna, förklaras vara al församlingen antagna som dess kandidater. Prof. Malmsten visade huru opraktiska dessa förslag voro. Under diskussionen derom upp(ställde målaremästaren Sjöblom, som särdeles påaktansvärda kandidater prof. Wilander och sidentabrikör Almgren — starka nej-rop och hyssjningar hördes och ordföranden nödgades såterigen anlita klubban. De förutnämnda taj larne försvarade och utvecklade sina förslag om profval, men möttes med nej-rop. Då fick bankdirektören Wallenberg ordet och häfdade sin kända takt och sin stora parlamentariska förmåga. IIan erinrade att den kommande riksdagens mission borde blifva att 1 konsolidera den stora reformen, att hindra det I skatterna ej för mycket betungade arbetaren, satt befordra solkundervisningen och att ordna folkbeväpningen. I afseende på den af åtskilliga personer så häftigt angripna tullreformen, så framhöll han vigten af att tillse hvad erfarenheten kommer att lära oss af franska handelstraktaten, hvars verkningar man ej ännu kände eller kunde bedöma. I afseende på lifsmedelstullarne, så ville han medgifva, att landtmännen möjligen tillfölje af en oriktig uppfattning af silt eget intresse skulle påyrka deras återinförande, men han trodde ej att sådant skulle vinna understöd af städernas representanter. Särskildt ville han upplysa, att i Finland, der man gjorde anspråk på att vara lika fattiga som i Sverige, var tull å lifsmedel upphäfd för en tid af femton år. Hyssjningar. troligen af en del