Göteborgsposten – 12 september 1866, sida 1

—— CAQA— —— kandidater nämnas och förslagen motiveras. Ian ville dersöre — och nu framställde han en mästerlig apercu af de personer som han i första rummet önskade och hoppades måtte bli valda. Han nämnde hrr Hierta och Blanche, kammarrättsrädet Kinmansson, kommendörkapten Adlersparre, skolinspektören Meijerberg, hr Dalman, och sist den man som i törening med frih. De Geer krattigast medverkat inom konseljen till representationsförslagets framläggande, nemligen frih. Gripenstedt. Talaren helsades med starka bifallsrop, utom då hr Dalmans namn förekom. Då hördes ljungande nej-rop och skratt. Med sin vanliga godmodighet yttrade hr Wallenberg: Jo! mina herrar, men det går ju an att se på honom en gång till (skratt). Lektor Bjursten förordade rektor Letfler såsom en i undervisningsväsendet väl bevandrad man, allmänt aktad redbar, och frisinnad. Protessorerna Malmsten och Key erinrade att rikets begge universiteter redan vore väl representerade vid riksdagen medelst tvenne professorer, att de vetenskapliga undervisningsverken i hufvudstaden behötde sin målsman ätven, att frågan om ett högre nndervisningsverk i hufvudstaden redan var väckt, och att hufvudstaden derföre borde representeras åtminstone af en vetenskapsman, hvartill de föreslogo och varmt förordade den lär: de och allmänt aktade professor Edlund. Magister Schick erinrade, att bland de frågor som vid nästa riksdag skulle förekomma var ätven den om religiös fördragsamhet. Sedan ordföranden erinrat att diskussionen omfattat flera olika frågor, och flera förslag rörande mötets åtgörande blifvit väckta, så framställde han proposition på hurvida profval skulle företagas. Derpå svarades öfvervägande nej. Derefter beslöts etter en liflig diskussion att namnen på alla de föreslagna kandidaterna (några och 60) skulle i altabetisk ordning uppräknas, och att om någon närvarande hade mot någon at de sålunda uppställda något specielt att erinra, han då måtte göra det. Namnen började uppropas: för flera ropades mer och mindre högljudda ja, för andra nej, vid åtskilliga iakttogs sträng tystnad. Vid några tillfällen nödgades ordföranden anväuda klubban. Då kaptenen frih. Liljencrantz namn uppropades, begärde registratorn Fredenstam ordet. Han förmälde sig ej kunna inse, hvarföre frih. L. blifvit uppställd som kandidat. Han var allt för ung och tal. trodde ej att pojkar skulle lomnas rum i riksförsamlingen; han kunde gerna vänta i tre år till och då försöka sin lycka. (Bra! och hyssjningar). Amanuensen Wieselgren försäkrade, att han hyste ofantlig högaktning för frih. L:s srisinthet, arbetsförmåga och talanger, men till riksdagsman önskade han honom ej. Samma åsigter, men mera närgånget, uttalade lektor Bjursten. Hrr Wallenberg, Hierta och Sohlman törordade varmt frih. L:s kandidatur och erinrade, att i den nya riksdagen fordrades just män med talang, som hade framtiden för sig. Prih. Liljencrantz begärde ordet. Han replikerade sina motståndare med lika mycken takt som elegans. Han törifrade sig icke, och förklarade oförbehållsamt sin önskan vara att blifva vald. Det är ett obestridligt faktum att jag är ung. I Sparta tillät man dem som uppnått 30 år alt deltaga istatsförhandlingarne, och jag innehar redan denna ålder. Han helsades med starka bravorop. Efter det att samtlige kandidaterna passerat revy, sedan hr Frykblad återigen ordat med ökad värma för hr Nordström och sedan hr Roos äfven talat några gånger, afslöts sammankomsten med den öfverenskommelse, att alla de uppgifna kandidaterna skulle i tidningarne omnämnas. För att vara det första stora valmötet lemnade det ett vida bättre resultat än man skäligen kunnat vänta. Den liflighet som rådde öfversteg vid intet tillfälle grannlagenhetens gränsor. hvartill i väsentlig mån bidrog att ordföranden med lika mycket allvar som takt ledde och redde förhandlingarne. Samtidigt med detta möte hade hufvudstadens embetsman, under justitierådet Bergs ledning, ett möte på Hotel Suede.