Göteborgsposten – 12 september 1866, sida 1

11184 01470 AO1SYVI8. 11 m wce not misshagade till den grad grefve Bismarck, att han afbröt uppläsningen af densamma, under förklarande, att han alls icke ville höra mera och att det som erfordrades skulle han låta Preussens härvarande sändebud afgifva direkt till grefve Manderström. Denna alldeles oväntade episod ansåg kammarh. Sandströmer vara af så stor politisk betydelse att han skyndsamt återvände hit. Vid närmare eftersinnande lärer H. M:t antagit såsom en möjlighet, att i noten törekom några för grefve B. misshagliga slingerbultar; men någon svårare verkan af berörde not lärer dock ej uppstått. För kammarh. Sandströmer blef emellertid den under så bekymmersamma auspicier anträdda hemresan en anledning till glädje, enär hr Sandströmers korta härvaro illustrerades medelst en ganska betydlig tillökning i hans familj. Någon gång tillförne har jag dristat betvifla, att jerntillverkningen etter Bessemers metod ännu, hos oss åtminstone, är så fulländad, att intet återstår vidare att önska. Jag har för detta tvifvelsmål, kränkande för det land, som i sitt sköte förvarar det bästa jernet, blifvit strängt klandrad. Men det tyckes som jag skulle 1å rätt — beklagligtvis. Då man i andra länder började tillverka kanoner af jern, beredt efter Bessemers meö tod, måste chefen för det svenska artilleriet, frih. Wrede, äfven gå i författning om dylika kanoners anskaffande, fastän han betviflade, latt experimentet ännu på länge skulle lyckas nirKanon-ämnena beställdes vid Högbo, hvars disponent förband sig afstå från all liI qvid, om de färdiga kanonerna icke uthärdade de fastställda profven. Med egaren af S:afsjö styckebruk uppgjordes kontrakt om kanonernas borrning på särdeles billiga vilkor för kronan. Under borrningen kunde ej, oaktadt iden noggrannaste uppsigt, minsta fel i jernmassan upptäckas, och man hyste derför de bästa förhoppningar om erhållandet af ypperliga kanoner. Men det visade sig derester vid profskjutningarne, att jernet i kanonerna var ytterst nyckfullt. Kanonerna uthärdade ganska väl skjutning ätven med stigande krutladdning, men slutligen, och till och med då krutsatsen minskades, sprang den ena kanonen efter den andra. De remnade nära nog så som då alla banden på en tunna lossna och stäfverna åtskiljas. Det visade sig nu tydligt att de i göten befintliga blåsorna icke under utsmidningen gått tillhopa, utan blifvit utsträckta till hårfina kanaler. Följden derat blef, som ofvan nämnts, att inga hållbara kanoner af svenskt bessemerjern ännu kunnat åstadkommas, och att frih. Wredes förutsägelse i detta fall konstaterats af erfarenheten, som visserligen ådragit staten en dryg men oundviklig utgift. Kännbarast var dock förlusten för Högbobolaget, som enligt kontraktet ej egde rätt till liqvid för kanonämnena. Efter den sålunda vunna erfarenheten återstår endast två vägar att följa: antingen att taga dylika kanonämnen från utlandet, der tillverkningen at sådana lyckats, eller att afbida den tid då kanonämnen af svensk tillverkning och af svenskt bessemerjern kunna åstadkommas sramdeles då jerntillverkningen efter bessemermetoden hinner fullkomnas. En tredje utväg finnes ock, den nemligen, att staten bestrider kostnaden för en fortgående experimentering till dess att fullt hållbart bessemerjern, tjenligt till kanoner, kan produceras. Detta förfarande är visserligen praktiskt, men ganska dyrt, och sannolikt dyrare än våra tillgångar medgifva. De här församlade statsrevisorerna förnöta sin tid ganska angenämt. Revisionsarbetet taga de ganska lätt, förlitande på att kammarrättens mycket inöfrade revisorer verkställa sislergranskningen vida pålitligare. För somvexlings skull hafva statsrevisorerna i likhet med sina föregångare beslutat företaga en upptäcktsresa. Fjorårets revisorer besökte harlskrona och blefvo mycket väl mottagna. I år skall kosan styras till Lund och Alnarp. Några revisorer, de som föredraga lugnet och stillheten, qvarstanna under tiden här och arbeta lagom. Ni har väl hört talas om en flitig bearbetare at teaterpjeser, hvilken som sådan kallar sig Uller. Hans rätta namn är Lundgrön. I våras uppfördes på Södra teatern en at honom efter Andersen bearbetad och lokaliserad pjes. Den var bestämdt icke sämre, i vissa fall bättre än flera andra dylika bearbetningar. Men Uller tillhör icke något kotteri och han har ej ens råd att vara skarpskytt (att vara skarpskytt här är ett förträlfligt rekommendationsmedel äfven för artister), och han råkade ut för en mycket sträng konstberidare, hvilken efter en sömnlös natt på morgonen sablade ned hans pjes. Uller, som är finkänslig och lefver af sin penna, såg sig hotad med armod på den bana som han helst ville gå. Han förlorade dock ej modet. Han beslöt att bilda en liten teatertrupp, han formerade ett litet sällskap af unga sujetter, flitiga, anspråkslösa och sparsamma. De be