Göteborgsposten – 12 september 1866, sida 1

SVAR MV Al1H1TM d11U011. VT SÅ SKull dlILILIL?öII heten öfverraskas med en hel legion blitvande statsmän, hvars lämplighet till det ansvarstalla kallet hittills varit och äfven framdeles skall blifva fördold för verldens öga. Under tiden tillverkas vallistor för hand och på maskin. Det är omöjligt att i de hittills bekantgjorda kandidatlistorna uppdaga en bestämd karakter. De olika fraktionerna tyckas försigtigt underhandla med hvarandra. Ingen lista synes vara uppgjord med beräkning: att alla personerna på densamma skola blis valda. Några celebra namn äro uppförda på ila listorna, för resten åtskilliga andra, om hvilka man kan tråga: Namn — hvad gören J här: De föreföllo nästan som statister vid kungliga teatern: samma hållning, samma betydelse. På en lista, tillverkad af omkring 40 personer på Ilotel Sucde och publicerad i Postidningen för i Lördags, förekommer hr Hierta och — prof. Wilander, prof. Fock och — spegelsabrikör Svanberg, baron Liljencrantz och — kapten v. Francken, baron Skogman och — fabrikör Behrling, riksarkivarien Nordström och — notarien Ljungberg o. s. v. Ar det väl tänkbart, att en dylik lista kan vara upprättad med sundt förnuft och af tri vilja? Aftonbladet har uppställt tio kandidater, hvarom de liberala förmodas vara ense. Måtte det vara sagdt i en god stund för de flesta bland dessa tio. Om någon kan anses berättigad att blifva vald, så är det frih. Gripenstedt. Först och främst behöfs hans stora erfarenhet och dernäst hans utmärkta parlamentariska talang, för att bekämpa den reaktion i handelslagstiftningen, som protektionisterna i förening med de konservativa skola till det yttersta bemöda sig att genomdritva. Kommendörkapten Adlersparres stora kunskaper i sjöväsendet och hans frisinthet berättiga honom likaledes till en plats i riksförsamlingen, ehurn hans af Aftonbladet förordade val kullslår samma tidnings uttalade grundsats, att beroende-tjenstemän icke böra väljas — en grundsats, hvilken, om den strängt tillämpades, skulle beröfva riksdagen flera utmärkta kapaciteter, och i första rummet just hr Adlersparre. Fäderneslandet har också framlagt sin kandidatlista. Den är ganska sansad, visserligen demokratisk, men alls icke röd. Den vittnar derjemte om ganska stort mod. Oaktadt Fäderneslandet eger stora sympatier inom hufvudstadens talrika handtverksklass, har denna tidning ändock icke såsom kandidat uppställt mer än en handtverkare, konditor Grafström, och af hufvudstadens handlande endast en, hr Ditzinger, en vacker sinnebild af menlösheten. De konservativas lista blir icke synlig örr än om Onsdag. De brådska icke; de se tiden an. Det är nödvändigt för dem, som känna sin svaghet, att vara försigtiga. De starka begå ofta det motsatta felet, till skada lör den sak som de försäkta. Men en ganska talrik korporation har beslutat hålla en apart sammankomst, och resultatet af den kan blifva af stort inflytande på valen. Denna korporation är samtlige i hufvudstaden mantalsskrifne embetsoch tjenstemän. De uppgå, om de icke i tjenst varande äfven inberäknas, till nära en fjerdedel af de sannolikt röstande. De liberala, som stå utom denna korporation, inom hvilken ganska många frisinnade män finnas, hafva, förblindade af sin högstämda sjelftillräcklighet, försummat att sätta sig i beröring med denna korporation, som är fullt berättigad och på grund af sina insigter likaledes tullt qvalificerad att för sin del medverka till valutgången. Det skulle alls icke förundra mig, om just denna korporation förser riksdagen med några representanter, som de liberala hade bort upptaga på sin lista, med uteslutande af andra kotterikandidater. Det må anses byråkratiskt, men vid sidan af de många Petter-, Andersoch Jönssönerna tror jag att den verkliga bildningen ej kan -sra nog starkt representerad. Ingenstädes har valstriden varit så häftig som i Upsala, hvars vidtbekanta, men ej vidtberömda borgare blefvo besegrade, som rätt och skäligt var, af bildningen och humaniteten. Hr Sundvallson får bli hemma; prof. Ribbing skall intaga hans plats. Men för min enskilda del säger jag rent ut, att den förre i sin extrema ilska är ojemförligt roligare —otäckt roligare naturligtvis — än den humane filosofie professorn. Med en, jag erkänner det villigt, allt för långt drifven egoism har jag lisligt önskat att både hr Sundvallson och håradshöfd. Isberg skulle få inträda i andra kammaren. Det skulle ej ha dröjt länge förrän man på dem skulle användt ert yttrande om Beni-zoug-zoug-araberna: förra gången närmade de sig intill, men nu ha de nästan öfverskridit gränsen af det omöjliga. Det har icke kunnat undtalla er uppmärksamhet, att den i en utländsk tidning förekommande uppgiften om en från grefve Manderström aflåten not, riktad mot Preussens hårdhändta handlingssätt mot en del tyska furstar, i vår officiella tidnine hlifvit förklarad ofiJI