Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

vällskapslifvet i mitt grannskap tråkar ut mig; det goda folket talar helst om priserna på sista boskapsmarknaden och om utsigterna för skörden, samt då talet kommer i de högre regionerna om riksdagsmannavalen. Gud förlåte mig! Jag skulle önska att något storartadt om också sorgligt ville gripa in i mitt enformiga if — — — 1859. ÅÄndtligen har ett ljus gått upp för mig. Då jag för ett par timmar sedan vid solnedgången satt på bänken i trädgårdens aflägsnaste vrå, kom min mor, som ännu lefver och bor hos mig, för att hemta mig till thåbordet. Utan att jag visste på hvad sätt, råkade vi på en gång in på cn filosofisk diskussion öfver mitt själstillstånd, och min mor utbröt: — Rudolf, du måste gifta dig. Om vår herre plötsligt sände bud efter mig, är det ingen som med omsorg och kärlek kan taga vård om ditt hushåll. Min mor hade utan tvifvel rätt men knuten är, hvar man skall finna den rätta. Mitt hjerta är ännu jungfruligt. I mina studentoch krigarår hade jag icke tid att förälska mig och sedan har jag ej haft tillfälle dertill. Jag kan nog märka på mig sjelf att jag är förskräckligt kräsmagad, och att jag skulle ha omöjliga fordringar på det kärleksäfventyr som