Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

tystnad i salen. Namnen upprepades långsamt men tydligt. Valets utgång är redan bekant. Att öfverståthållaren frih. Bildt erhöll de flesta rösterna, torde uteslutande böra betraktas som ett erkännande af hans verksamhet såsom öfverståthållare. Några politiska motiveringar ingingo ej deri, lika litet som några politiska betänkligheter dervid gjorde sig gällande. Man har framkastat som skäl för öfverståthållarens icke-väljande hans ställning såsom af regeringen direkt beroende. Antages denna grundsats som riktig, så följer deraf, att icke någon förtroende-embetsman bör till riksdagsman utses. Men derigenom utestänges ock ett stort antal personer, som i regeln böra ega stor administrativ skicklighet och erfarenhet, och riksförsamlingen bör tillegna sig så många personer som möjligt just med dessa egenskaper. Betänkligt är dock specielt i detta fall, att öfverståthållaren under en tid af nio år, i fyra månader hvarje år måste lägga åsido en stor del af de ärenden, vid hvilka hans personliga medverkan så väl tarfvas. Att justitiestatsministern frih. De Geer erhöll några röster mindre än frib. Bildt, kan ej förklaras annorlunda, än att de fullmäktige, som ej gåfvo honom sin röst, icke kunde försona sig med hans stora andel i representationsreformen. Hans val — derom äro alla ense — skall väcka odelad tillfredsställelse i hela landet. I alla hänseenden märkligast var hrr Schartaus och Wallenbergs val. De representera två nästan motsatta systemer. ren och händelserna ha gjort den förre konservativ, men ingalunda fiendtligt stämd mot representationsreformen och dess konseqvenser. Han är, och derpå bör man lägga vigt, en man med fast karakter, och den ende af Stockholms börs, som i högre mening besitter denna för en verklig representant absolut nödvändiga egenskap. Han är en sträng hushållare med statens medel, och denna egenskap torde nu både sättas på prof och tagas i an språk. Den betänkligaste omständigheten är utan tvifvel att hr Schartau är protektionist; men han har allt för mycken skarpsinnighet för att blunda för den bevisning, som frihandelns välgörande verkningar producerat. Man har klandrat hr Schartau, derföre att han under flera föregående riksdagar dels afböjt och dels afsagt sig val. Men orsaken dertill torde hufvudsakligen böra sökas i hans personliga ställning till hr Schwan, med hvilken han på intet vilkor velat komma i beröring, och än mindre i någon mån sortera under honom. Meningsskiljaktigheten mellan hrr Schartau och Wallenberg torde blifva störst i afseende på bankväsendet. Der torde de företrädesvis komma att spänna bälte. Men hr Wallenberg är en human man, lugn i debatten, och ganska säkert är, att om de icke bli ense i bankfrågorna, så bli de det så mycket mera i många andra, och bestämdt i afseende på statens blifvande utgifter, fastän de sannolikt vilja leda statsinkomsterna från olika källor. Utan tvifvel har hr Wallenberg ojemförligt mera följt med sin tid och eger både större studier och större arbetsförmåga än hr Schartau, hvadan den förres verksamhet i förhandlingarne blir mera ingripande och fruktbärande än den senares. Att frih. Knut Bonde allenast blef den femte i ordningen bländ dem, som erhöllo röster och således icke gick in i första kammaren, var en stor öfverraskning, åtminstone ör honom sjelf, som alldeles icke hade gjort någon hemlighet af sin önskan, och ej törsakat några medel för att bli vald till rikslagsman. Men till friherrens ständiga misside kan räknas att oftast taga fel om rätta sättet. Dertill torde nu böra räknas att frih. B. till i går afton på hotell Sucde hade arangerat en lysande bankett, till hvilken han nbjudit ett ganska stort antal af hufvudstalens industriidkare och valmän. Åtgärden, om vittnar om friherrens stora frikostighet, kall sannolikt af många betraktas som ett ällskapslifvet i mitt grannskap tråkar ut mig;