Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

Ur en Dagbok P. P. (öfvers. fr. danskan.) 1854. Jag har för längesedan återvunnit min helsa efter de sär jag erhöll under det första danska kriget mot de inkräktande tyskarne i slaget vid Idsted, jag känner mig starkare än någonsin och åär blott tjugo år gammal; jag har fullt upp att göra med att sköta min stora landtegendom och kan skaffa mig alla lifvets beqvämligheter. Ändock är jag ledsen vid allting, jag tror tillochmed vid sjelfva lifvet, och dess myckna småaktigheter plåga mig, ehuru jag vet att detta i sjelfva verket är oförnuftigt, otacksamt. I hela timmar kan jag sitta i paviljongen i trädgården och stirra tankfullt ut på aftonrodnaden eller den uppgående månan, utan att egentligen veta hvad jag tänker på i denna landtliga stillhet, som blott afbrytes af kornas enformiga råmande och tjenstefolkets hårda steg på gårdens stenläggning. Äfven