Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

fe DOHNEITCH. 10900.: I———Z2I: FF— de sönderbrutna delarne at ett gemensamt land, hvars olika delars hat till hvarandra länge personifierats af antagonismen mellan Massachusetts och Sydcarolina. Förenta Staternas general-postmästare, Alexander W. Randall, kallade mötet till ordningen och tillkännagat med hög röst, att harmonien inom ett återförenadt land skulle betecknas derigenom, latt delegerade från Sydcarolina och Massachusetts skulle arm i arm inträda i konventet. Derefter syntes de tvenne delegationer, som represonterade de rivaliserande staterna, arm i arm inträda i den stora salen, företrädda af en generalmajor Couch, en nordofficer som deltagit i hela kriget, och guvernören James L. Orr, som varit en itrig Sydstatsman. Då detta ovanliga och symboliska tåg närmade sig ordförandeplatsen, reste sig den stora församlingen vid deras fötter samt hurrade och skrek under flera minuter och kastade hattar och mössor upp i luften, medan musikanterna ökade entusiasmen, genom att blåsa ett potpourri, i hvilket Dixie och Bonnie Blue Flag?, bekanta Sydstatsmelodier, voro blandade med Nordstatstonerna af Jankee Doodle och Star-spangled llanner. Men ceremonien var ej slut härmed. Nordgeneralen Custer, en berömd och tapper kavalleribefälhafvare, söreslog ett hurra för sången Dixie, hvilket gafs enstämmigt; och sydgeneralen Richard Taylor, en broder till sydpresidenten Davis hustru, föreslog hurrarop för en återställd Union, hvilka äfven med entusiasm uppstämdes. Slutligen hedrades de Tretiosex Staterna med liknande bitallsrop, föreslagna af en delegerad från Missouri. Konventet började för visso under lyckliga auspicier. Endast några organisationsärenden förehades första dagen, hvarefter församlingen uppsköt sina arbeten, på det byggnaden måtte kunna fullständigas. Men under hela timmar ströfvade många omkring på platsen, personer hvilka dittills varit mot hvarandra i politiken eller kriget, och helsade hvarandra på det hjertligaste. Den andra dagen började mera gynnsamt än den första, molnen hade försvunnit irån himlen och solen strålade i hela sin glans fram mot tolftiden. Stora folkmassor trängdes i Wigwam, som nu var alldeles tärdig. Då mötet kallades till dagordningen, voro fullt 17,000 delegerade och åskådare sammanpackade inuti byggnaden, under det många flera, som ej kunde komma in, uppfyllde platsen utanför. Tusentals damer höjde scenen genom sin närvaro, och den yttersta hänförelse rådde. Förhandlingarne öppnades med bön af en prest trån Östra Tennesse, hvilken varit sältkaplan, och derefter börjades dagens sysselsättningar. Till permanent president valdes senatorn James R. Doolittle från staten Wisconsin. Entusiasmen öfver detta val var outsäglig, och senator Doolittle, en smärt, gentlemanlik person med svarv hår och polisonger, och ettintelligent yttre, tramträdde och bugade sig samt uttalade i korthet sina förhoppningar om rörelsens framgång. Detta tal, ofta afbrutet af bifallsrop, hölls i denna höga och något monotona ton, som är egendomlig för den amerikanska talarekonsten, isynnerhet den i vestern, och beledsagades af en riklig mängd gester. Entusiasmen blef stormande, då följande depesch från presidenten upplästes: Washington, Aug. 14 Till hedervärde O. H. Browning och A. W. Randall, i konventet. Filadelsia: Jag tackar eder för eder nppmuntrande och glädjande depesch. Försynens finger är ej vilseledande och skall föra eder helt säkert till framgång. Man måste lita på befolkningen, och landet skall bli återupprättadt. Min tro på den slutliga framgången är orubblig. Andrew Johnson. Konventet voterade efter någon stund, att en adress och resolutioner, hvilka framställde let nu bildade nya partiets åsigter, skulle ippsättas, för att spridas bland folket, och en -omite af två medlemmar från hvarje stat utvaldes, för att göra detta. Till ordförande för densamma valdes en if de förnämsta politiska männen i de konServativas leder, senatorn Edgar Cowan från 22 — -——