Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

sjelf i spegeln uppmärksamt — det är eljest mycket längesedan jag gjorde det — kunde jag knappast känna igen mig sjelf, så ungdomlig såg jag på en gång ut. Eltor ett års förlopp var jag i går afton på teatern och såg Abekatten. Det är likväl en täck scen der fru Heiberg sjunger vid fönstret; det är intet under att den unge landtmannen blef förälskad i henne. 1861. Nu har jag funnit det, och obegripligt är at jag icke förr har tänkt derpå. Jag vill resa — — ut i den vida verlden till Italien. Intet binder mig här. Min rättare Jensen gör jag till förvaltare; han är en dugtig landtbrukare, en pålitlig trofast själ af den gamla, nu snart utdöda skolan. Skogen slår ut blad, iängarne grönska, lärkan sjunger i skyn och tlyttsäglarne komma från söder. Jag vill bort och der nere besöka deras hem. Nu, då denna enda förnuftiga tanke omsider vaknat inom mig och jag fattat mitt beslut, kan jag knappt invänta det ögonblick, då mina saker äro ordnade, och jag kan begifva mig i väg. Det är som om jag längtade efter, som om jag anade något, som om jag längtade efter det lågande lifvet der nere i söder, hvarest anden och friheten ju också hålla på att bryta skalet.