Göteborgsposten – 7 september 1866, sida 1

Skulle det verkligen blifva något af med ett nytt krig der hemma, som de mycket tala om, så kan jag ju hastigt vända näsan om, Susom det heter i krigssången från anno 48 — — huru länge sedan är det ej! Det var i min ungdomstid, i det unga Danmarks lifsfriska barndom då gossar och gubbar blefvo hjeltar och karlarne blefvo män. Genua d. 35:te Juni. Uff! Det var en dugtig tur, då jag ser på kartan. Det gick i surrande fart, med ånga, såsom allt nu för tiden, öfver floder, genom skogar och borgsklyftor, öfver berg, förbi berg, genom stora och små städer, till sjös — hit, hit till Italien. Blott föga har jag sett af allt hvad jag for förbi, men jag kinnor det alltsammans af resebeskrifningar. Dem gitter jag knappt mera att läsa, ännu mindre att sjelf skrifva dem. i Det är i dag en högtidsdag der hemma. Jag firar den i mina glada tankar, som fara så fria och glada omkring — ut öfver Medelhafvet, längs efter hvars klippiga kust jag vandrar, en half mils väg från Genua. Der ute segla skeppen på det mörkblåa hafvet under den ljusblå solvarma himlen. Det ser ut som om det låge alldeles stilla; men de hvita seglen sta bugtade öfver skrofvet, böljorna hoppa uppför stätven och en skimrande skumfära följer