Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

Ehuru jag kunde känna att stackars Sam andades ännu, stönade han dock ej mera, och jag började att med skofveln försöka att sätta hans ansigte i mera frihet; men straxt vid första försöket kastade jag verktyget ifrån mig med ett rop af förfäran, då det lösa grusct kom rasslande ner och den stackars karlens ansigte i nästa ögonblick skulle ha varit fullkomligt ötvertäckt, ifall jag ej tryckt mig sjelf mot jorden för att hålla den tillbaka. Ifall jag blott kunnat underlåta att tiinka, skulle detta ej ha bekommit mig något; men nu, da jag var tvungen att stå helt stilla för att hålla mot jorden, kunde jag ej hindra tankarne att gå i tät följd, och blandade med dem alla voro likkistor — svarta likkistor, likkistor af alm, likkistor för fattighjon, och inuti hvar och en af dem kunde jag se mig sjelf liggande stel och kall. Der voro också hela processioner af svartklädda som beständigt trängde sig fram. Då och da hörde jag bullret af en fallande sten eller en liten smula jord som rullade ned, men för öfrigt var allt så stilla och tyst som om det ej fanns någonting sådant till som hörsel. Det var så stilla, att stillheten blef kräckande, och jag började att tala högt ör att dock ha något att höra; och derefter lyssnade jag igen, i hopp att få höra ljuden ud hackor och spadar, ty det visste jag ändock 2