Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

das och att de erforderliga förråderna äro färdiga då de reqvireras. Men då en arme öfverlemnas till den general, som skall använda densamma, har han rätt att vänta det han, då han mottager sina divisioner, äfven erhäller medel att manövrera dem. När han mottager befälet öfver sin här, bör han vara försedd med hvarje medel, som kan hjelpa honom att sätta kårerna i rörelse i öfverensstämmelse med hvarandra, hvarforutan olika truppkårer äro icke en armå, utan en serie spridda detachementer, hvilka lätt hvar för sig kunna slås eller tagas till fånga af en energisk och vaksam fiende. Sedan en fälttågsplan blifvit uppgjord, kunna de medel genom hvilka en general: ställer sina trupper i de positioner, 1 hvilka; de med största fördel användas, och från hvilka de kunna gifva fienden så kraftiga slag, att en hastig och fördelaktig fred kan ernås — ty fred är det slutliga ändamålet för alla krig — klassificeras under rubrikerna: Underrättelser om fiendens armå i allmänhet, Underrättelser om hans rörelser och Ötvertörandet af ordres. — Underrättelserna om siendens förberedelser, om det antal trupper han kan ställa i fält, huru dessa trupper äro beväpnade, organiserade och administrerade böra förskaffas af regeringen sjelf och meddelas generalen, då han tager besälet öfver armöen. För att förskaffa underrättelser angående främmande armöer i fredstid har nästan hvarje land i Europa en särskild afdelning af sitt krigsdepartement, hvilken alltid är sysselsatt med att samla och kompilera statistiska data ölver alla utländska armåöer, ty man kan aldrig veta huru länge törhållandena omellan tvenne makter, de må nu vara huru vänskapliga som helst, skola fortsara att så vara. Sedan fientligheterna äro förestående har krigsdepartementet söga utsigt att erhålla några underrätteser om den blifvande motståndarens armåförhällanden, och nu öfverflyttas skyldigheten att inhemta underrättelser på tjenstgörande generalen sjelf, som genom alla de medel han kan använda måste så vidt möjligt är utforska såväl sina motståndares positioner som afsigter. För detta ändamål äro i krigstid spioner vanligen använda. Dessa ha ett farligt och töga hedrande värf; soljaktligen vilja icke officerare, utom i mycket sällsynta och ytterliga fall, åtaga sig denna förhatliga uppgift, och det är ofta ytterst svårt att finna personer som äro tillräckligt hemmastadda med militäriska förhållanden, för att kunna sungera som spioner. Penningar är det bästa medlet för att erhålla goda spioner; behöfvande äfventyrare och män utan skrupler äro de enda som emot hög betalning ha lust att utföra detta värf och utsätta sig för en säker död, hvilken väntar dem om de af de fientliga förposterna upptäckas i förklädning. Afven om jag med noggrannhet visste huru preussarne uuder sista fälttåget fingo sina underrättelser från den österrikiska hären, skulle det vara ett alltför ömtåligt ämne att här yt tra sig om; men det må här förklaras, ehuru en dylik förklaring knappast är nödig, att alla orimliga rykten som i början af fälttåget voro i omlopp och hvilka gingo derpå ut, att österrikiska officerare skulle vara skyldiga till det ohyggliga brottet att till fienden förråda sin egen armås rörelser, äro fullkomligt ogrundade och ett grymt förtal mot tappra män, hvilka, ehuru olyckliga i afseende på kriget, ha vunnit hvarenda mans i preussiska armden beundran för deras ridderlighet och mod, icke blott på slagsältet, utan under alla de pröfningar, hvilka ett olyckligt fälttåg föranledde. Emellertid ha österrikarne i rikt mått utdelat döden bland misstänkta personer, som anträltats inom deras linier, så att förmodligen hade de skäl att föreställa sig, att det fanus spioner midt ibland deras trupper. De underrättelser, som inhemtas at spioner äro i de flesta tall icke fullt tillförltliiga. För det första äro de män, som åtaga sig lenna uppgitt, nästan alltid fala uslingar, hvilka sälja fiende och vän lika gerna hur det lör lem bäst passar sig; lör det andra äro spio-!.