Göteborgsposten – 6 september 1866, sida 1

Det första jag gjorde var att springa upp och stöta mitt hufvud våldsamt emot en tvärbjelke, så att jag blef till hälften bedöfvad; derefter började ag känna mig för, om der ej skulle sinnas någon skofvel, tills jag slutligen fick fatt i ett handtag, men resten deraf var så djupt begrafven i jord och grus, att jag visst fick arbeta en god timma för att med mina fingrar gräfva ut den. Men jag gjorde alltemellanåt ett uppehåll för att gå bort och tala till ansigtet. som jag visste måste vara Sam Carborrys; ty churu det ej gjorde honom något godt, stackars karl, alldenstund han var fullkomligt känslolös, så gjorde det dock mig godt, det var likasom litet sällskap. När jag gjort ett sadant uppehåll, grep jag åter af alla krafter till verket, tills jag slutligen fått skofveln fri; ty så länge jag hade detta stränga arbete, hade jag ej tid att tänka på något annat.