Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

kort här. Det torde komma att salla en handfull jord på den ene eller andres hufvud innan eftermiddagen är förbi. Det är regnet som gör det. Tag din yxa och hugg den lägsta stöttan lös, så att vi kunna sätta den ett par fot högre upp. Men se till att du göre det riktigt. Sam nickar med hufvudet, ty han var en at det slags folket som aldrig talade när han kunde undvika det, och derefter gar han upp, medan jag kastar en blick på murverket. Jag hör Sam hamra på en af stöttorna vid pålställningen, och straxt derefter kommer den ned med ett lörsk skligt dän och ett starkt rasslande af grus; jag hade en känsla som om hjertat sutit mig i halsgropen, på samma gang som jag såg ut och ropade: Det är ej den rätta! Men i samma ögonblick störtade Sam ned och då han gjorde det var det liksom om nagon drog en gardin framför hålet och så kände jag ett våldsamt slag emot bröstet och blef drifven baklänges tillbaka och kastad emot brädställningen i tunneln, hvaraf jag blef bedöfvad, antar jag, ty jag visste en stund om ingenting. Derefter var det som om man ropat på mig och kort derpå vaknade jag upp; men allting var svart som kol och stilla som döden, och då jag kände mig tung och slö, tillslöt jag mina ögon igen och tyckte att jag var nära