Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

mest belåten med hela sejouren. Ilar hade — af kärlek till konsten kommer det väl längre fram att heta i hans biografi — skiljt sig från anhöriga och vänner i Moss och slutit sig till truppen under dess vistelse i nämnde stad, och så hade han följt med alltjemt. Åtven här visade han prof på sin fina instinkt. En dag företogo några al sujetterna en tur på ångbåt till Djurgården. Little John fick ej följa med längre än till ångbåtsbryggan vid Strömparterren; der betalldes han att begifva sig hem ull logiet. Men Little John är at engelsk extraktion, följaktligen sjeltständig, och han stannade derföre qvar vid bryggan tills nästa ångslup lade till. Med den begaf han sig till Djurgården, kastade sig in i den täta folkmassan, letade efter sina vänner, och träffade dem slutligen vid Rosendals lustslott, på hvars trappa han låg, då de utkommo efter att ha besett slottets inre. Vid stateus jernvägar är en ung tjensteman anställd, hr V. hvilken som simpel karl fick anställning i danska armåen under sista kriget. Han deltog med bravur i flera affä rer, och när kriget var slut, fick han ett vackert afsked och begaf sig hem. Fiera månader derefter tillställdes manskapet vid det kompani som han tillhört ett Dannebrogstecken, med uppmaning till manskapet att sjelfve bestämma hvilken af dem som utmärkelsen skulle tilldelas. Genast och enhälligt beslöts att den raske svensken skulle bli Dannebrogsman, och så afsändes dekorationen till honom jemte en vänlig skrifvelse från de förra kamraterna. Genom biskop Fahlerantz inträffade död ha tvenne stolar, begge ganska beqväma, men med högst olika stoppning, blifvit lediga. Biskopsstolen torde sannolikt tillfalla antingen domprosten Björling eller doktor Ljungdahl. Men — hvad är väl nu, ur högre synpunkt betraktad, en biskopsstol värd, då den ej längre berättigar dess innehalvare ha en plats i riksförsamlingen ? sporde häromdagen vemodssullt biskopen i Strengnäs, som i likhet med de öfriga gyllene korsdragarne ej har särdeles utsigt att så komma med. Nu torde det vara någon utsigt för Orvar Odd att erhålla den lediga stolen i Svenska Akademien, att blifva den svenska vitterhetens ljusputsare, som Thomander plägade säga. Han gör sig påmind medelst längre, lärda och mycket allvarsamma uppsatser i Posttidningen, och torde erhålla en ökad vigt, om ryktet bekräftar sig att han är designerad till representant tör Helsingborg, hvars glanspunkt, det natursköna Sofiero, han med subtil och lojal penna tecknat, likaledes på Posttidningens hvita blad. Göran.