Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

staren Tornerhjelm besegrades af Ola Jönsson. Den förres adliga vederlikar kunde ej förlåta att han hoppade ur ringen och talade för relormförslagel, och de arbetade åtminstone icke emot Ola Jönsson, som är en slipad karl och frisinnad så långt som det öf veorensstämmer med bans intressen. Han har etter riksdagens slut blitvit protektionist, men kommer ganska säkert icke att blitva någon trig talare för protektionismen, om han ej förutser med visshet, att den vinner asgjord tramgång vid riksdagen. Doktor Lönnbergs och Carl Anders Larssons återväljande bekräftar, att östgötarne sätta värde på sina liberala representanter. Såsom den förres motkandidat hade grelve Piper på Lölsta blifvit uppställd, hvilken i lika hög grad som Lönnberg åtnjuter allmänt förtroende. Elektorerna förmälte sig ej hafva något skäl att frångå deras förra ombud. Carl Anders Larsson besegrade sin motstån dare, den ultra protektionistiske och konservative Forssbäck. Dennes nödtvungna uteblifvande ersättes dock rikligt af srih. v. Schultrenheim och k. sekreteraren Key, som begge få vara med. Måtte deras krafter stå bi för att draga upp protektionismens oxe ur brunnen! Jag har träskat personer, som högeligen vredgas deröfver att dessa herrar blitvit valda. För min del är det en glädje att så skett. Jag väntar mig stort nöje af dem. De äro begge i ordets sannaste bemärkelse roliga, och nöjet ir till pris åt mödan gifvete, står der så vackert i prinsens abebok, om jag rätt minnes. Jag hoppas äfven att hr Sundvallson blir vald som representant för den högre bildningen och den verkliga humaniteten i Upsala; och kommer så den nordiska kraftens ideal trån Norrtelge, häradshöfding Isberg, så tror jag törvisso att diskussionerna i andra kammaren icke beständigt skola bli, som det stadgas rörande täftlingsskritterna i Svenska Akademien, rinskränkta till det allvarsammar. Men ni betviflar kanske att hr Sundvallson skall bli vald för Upsala. IIan blir det bestämdt. Han känner sivt folk i den lärda staden och vet på pricken huru man skall taga dem. Det förstod ej professor Rydin, och derföre blir han icke vald. Kan man också tänka sig något mera oklokt än att, som han gjorde, vilja ordna bränvinsutskänkningen i den lärda staden på ett bättre sätt? Det var ju att angripa en af menniskans heligasde rättigheter, den att få vaga sig snapsen på många ställen, för alt utröna hvar den kunde tås störst och starkast och för billigaste priset. IIr Rydin gjorde sig alltså omöjlig. Om han istället hade påyrkat här och der små krogar till obegränsadt antal, ja, då hade han visat sig som en sann folkets man i Upsala. Jag är skyldig att göra ett tillägg i min uppgift om den pågående teckningen i Industripalatset till den Molinska fontänens afgjutning. Den största summan som någon privatman har tecknat, 1,000 rdr, är af hr A. Braudt från Amsterdam. Hvem den frikosuge gifvaren för öfrigt är, har jag ej fått reda på. Ingen har derom kunnat lemna hpplysning, hvilket bevisar att mannen sjelf lls icke är tåfäng, ty då hade han naturligtvis på vanligt sätt ombestyrt att uppmärksamheten blitvit fästad på honom. Den Norska Folketeaterns sujetter, som vär gålvo några representationer, hade många behag under sin närvaro. De dagar som ruppen uppträdde på scenen var det vackert räder, och publiken ville njuta deraf i det ria. De dagar åter då sujotterna voro ledira och skulle bese hufvudstaden, hällregnade et. Deras egen landsman Björnstjerne-Björnon, som vistades här samtidigt bryggade bara väskt öl för dem, och antiskandinaverna gjorde ; a äfven, å dragande kall och embetets vigdar. Sujetternas antal var tio, eller rättare agdt elfrva om Little John medräknas. lvem är latle John? frågar ni. Jo, en lien mera förständig än vacker hund, som var las favorit och derföre den som fann sig