Göteborgsposten – 5 september 1866, sida 1

mig att tänka på någon fara, blott jag såg att alla stöttor och pålar voro på sina platser. Det var just vid slutet al middagstimman en dag som jag gått ned i schaktet för att se mig omkring, innan arbetet skulle börja igen, och jag hade tagit Sam Carberry, min högra hand, med mig. Det var ett nytt schakt, omkring tretio fot djupt, med steg till att gå ned pi och ett vindspel och en korg till att hissa upp Jord och hissa ned mursten och kalk med. Vi hade ej kommit längre mahända tio eller Jag var ej rikti: menniskor iäro märk vill blifvit tarne äro med tunneln iin toll fot at hvardera sidan. digt oförsj när de vana vid faran. i sanning stiga, Ja, jernvägsarbebarn med allt som ej hörer till deras regelbundna arbete. Säg till en sådan att han skall lässa på en arbetsvagn eller besla ett hjul eller hvåssa ett borr, och han gör det som en rök; hvad men det angar att taga en smula vara I på sig sjelf — nå, jag behöfver ej säga mera om den saken, man behöfver blott sjelf betrakta de stora, godmodiga krabaterna! Då en man fatt allting i ben och muskler, är det ju ej att vänta att han äfven skulle ha det i hufvudet. — Det ger sig en smula här, Sam, säger jag och pekar på en del af schaktet, der jorden böjde sig fram och såg lös ut. Det är ej såd med afpalningen; dessa lika hjelplösa som späda